"Klubbekriget" av Heikki Ylikangas
Boken ”Klubbekriget” av professor Heikki Ylikangas kom ut redan 1977, och lär redan då ha varit en rätt så kraftigt omdebatterad bok enligt författarens förord. Recensionen som gjordes 1978 i Historialllinen Aikakausikirja (Historiska tidskrift) skulle ha varit "den längsta recension som ägnats ett enskilt verk i tidskriftens historia" enligt Ylikangas. Den nytryckta och lätt omarbetade versionen, som är översatt till svenska, från 1999 är till grunden för den här recensionen. Tyvärr är den svenska översättningen inte ett förstklassigt arbete. Språket stör förståelsen av texten på en del ställen. Vilket inte är författarens fel.
Klubbekriget är ett intressant fenomen inte bara i Finlands historia, utan som en viktig delhändelse under Sveriges väg till en centraliserad stat under den tidigmoderna perioden i Europa.
Heikki Ylikangas bok ger en bra översikt över händelserna under och omkring upproret som startade i Österbotten, och som ganska snart spreds sig till de södra delarna av landsändan, för att till sist bli ett fullskaligt inbördeskrig. Den 25 november 1596 inleds de egentliga stridigheterna, och de avslutas redan den 24 februari följande år. Ett blodigt kort och grymt krig som i mycket kan mäta sig med moderna konflikter i sin hänsynslöshet. Marsken Carl Fleming avgör stridigheterna I Santavuori, genom att färga Ilmolas snöiga slätter röda med allmogens blod under ett sista förintelseslag.
Heikki Ylikangas bok ger en bra översikt över händelserna under och omkring upproret som startade i Österbotten, och som ganska snart spreds sig till de södra delarna av landsändan, för att till sist bli ett fullskaligt inbördeskrig. Den 25 november 1596 inleds de egentliga stridigheterna, och de avslutas redan den 24 februari följande år. Ett blodigt kort och grymt krig som i mycket kan mäta sig med moderna konflikter i sin hänsynslöshet. Marsken Carl Fleming avgör stridigheterna I Santavuori, genom att färga Ilmolas snöiga slätter röda med allmogens blod under ett sista förintelseslag.
Det finns fortfarande efter så här lång tid förvånansvärt få redogörelser och analyser av det här kriget. Av de mängder citat som finns till just till Ylikangas bok, när man gör en sökning på ”klubbekriget”, verkar boken fortfarande vara en av de främsta källorna till kunskap om bondeupproret. Många andra av de analyser som finns över klubbekriget är också, med sin nationalromantiska prägel, svår att se som objektiva skildringar av händelserna.
Ylikangas bok är uppfriskande klar när det gäller det oriktiga att använda händelserna 1596-97 i ett finsknationalistiskt perspektiv. ”Någon lokal identitet utöver stamtillhörigheten fanns inte” skriver han ”antagandet om en nationell identitet är en ren och uppenbar anakronism”. Att lämna bort den nationella vinklingen är en av bokens verkligt stora fördelar. Den lättföljliga redogörelsen över hur de olika faserna i kriget utvecklade sig är också en positiv sida av boken. Klubbekriget är inte lätt att få grepp om, eftersom krigshandlingarna i mycket har karaktären av brandhärdar som blossar upp, för att sedan slockna och efter en tid ta fart på andra håll igen. Ylikangas ger en kronologiskt bra bild av händelserna.
En annan fördel med boken är de korta och intressanta personskildringarna som finns över de personer som spelade nyckelroller i stridigheterna. Dessutom finns också redogjort för hur hertig Karl tog itu med adeln efter kriget. Klubbmännen led visserligen nederlag, men i längden stod de ändå som samhällsgrupp betraktat på den vinnande sidan. Hertig Karls räfs med adeln i Egentliga Finland efter kriget blev gruvlig. Lindköpings blodbad föregicks av blodbaden i Åbo och Viborg efter det att klubbekriget upphört.
Det om bokens fördelar. Det som jag däremot reagerade emot, var det sätt varpå Ylikangas analyserade bakgrunden och orsaken till kriget. När det gäller hertig Karls andel av upproret skriver han: ”Det är helt felaktigt att hävda att orsaken till klubbekriget var hertig Karls ”obetänksamma” ord till de österbottniska bönderna hösten 1596, eller någon som helst agitation utifrån”. Han hänvisar till att ”klubborna höjts” redan tidigare. Vilket säkert är sant, men att det redan tidigare funnits opposition, utesluter inte i sig att hertig Karl hade ett aktivt finger med i bilden för att få bönderna att ställa sig under upprorsfanorna i Österbotten.
En sak som också saknas i boken, när det gäller frågan om ”agitation utifrån”, är redogörelsen för den roll prästerna hade i upproret, och deras religiösa åskådning. Att de aktivt agiterade på respektive sidor är klart. Men vad var deras religiösa övertygelse? Maktkampen mellan den blivande kung Karl IX och Sigismund saknade sannerligen inte religiösa förtecken. Något som ännu kom fram under det påföljande århundradet och Sveriges krig med Polen, som följde ganska snart efter inbördeskrigets slut. För att inte nämna trettioåriga kriget som började 1618.
Ylikangas väljer att enbart hänvisa kriget som ett resultat av sociala orättvisor som förorsakades av glappet mellan de olika klasstillhörigheterna. En klasskillnad som fördjupats av en ekonomisk nedgång vid slutet av århundradet. Vilket säkert också stämmer. Med detta tillför samtidigt inget nytt om klubbekriget.
Redan Topelius skrev på 1800-talet om de motsättningarna som fanns mellan adel och bönder vid den här tiden. Ylikangs gör det däremot på ett betydligt mera politiserande sätt. ”Man behöver inte omfatta den marxistiska historiesynen för att kunna medge att bondeklassen i Finland under 1500-talets sista årtionden blev föremål för skoningslös utsugning” skriver han. Samtidigt är det ganska klart var författaren egna politiska övertygelse ligger. Han drar sig inte för att dra paralleller mellan Finlands inbördeskrig 1918 och klubbekriget på 1500-talet. Något som verkar minst lika frånstötande som att dra paralleller med finskhetsnationella strävanden och klubbekriget, det som författaren själv hänvisar till som en anakronism.
Det verkar till en del som om Ylikangas endast byter ut en anakronism mot en annan när han jämför klubbemännens ställning då, med situation hos olika samhällsklasser vid 1900-talets början. Boken hade mått bra av en djupare analys av hur de bönders ställning var under samtiden. En analys som säkerligen hade utvisat att skillnaden inte bara var stor mellan adeln och allmogen vid den här tiden, utan att det också fanns stora skillnader mellan bönder och bönder på 1500-talet. Nu målar Ylikangas upp en målande men svartvit bild om den ”onde” adelsmannen mot de ”goda” bönderna. Det ger en känsla av att man till en del läser en politisk pamflett, inte ett objektivt historiskt verk.
Klubbekriget var en mycket komplex händelse, utsprungen ur många olika faktorer. En bredare analys av de olika faktorerna hade gjort boken bättre. Författaren hänvisar till sina kritiker och säger att de lider av ”brist på källor”. Det samma kunde sägas om boken ”Klubbekriget”. Också här framhålls främst en mängd fallstudier, som i sig är intressanta, på bekostnad av en bredare analys. Nu lämnades många frågor obesvarade eftersom det saknas en djupare bredd i argumentationen.
Klassmotsättningarna blir framhävda på bekostnad av en mera mångsidig analys av de bakomliggande orsakerna till inbördeskriget. Detta gör att boken delvis degraderas till ett populärvetenskapligt verk, inte en seriöst underbyggd bok om de faktiska förhållandena på 1500-talet. Kanske det ändå är bra att så många frågor lämnades obesvarade. Det gör att man gärna skulle se en till bok, med en djupare analys, av de händelser som ledde fram till det som redan samtiden redan hänvisar till som ”klubbekriget” i de östra delarna av Sveriges rike vintern 1596.
