1600-talets häxor och läkekonsten i Österbotten

Brott och straff

Häxprocesserna har ofta beskrivits som en farsot. Den spred sig från ett område till ett annat under oberäkneliga former.

Under drottning Kristinas regeringstid (1632 -1654) sägs det t.ex. att det i Sverige inte förekom nästan några processer alls. Bara i Umeå trakten förekom en del dokumenterade häxprocesser som ledde till dödsdomar. I övrigt var det i väster rätt sparsamt med dödsdomar för häxeri under den här tiden

Undantaget från den här regeln verkar ha funnits på östra sidan om Bottenviken. I Österbotten förekom då åtskilliga häxprocesser, i ett landskap som vid den tiden var en del av det svenska riket. Under 1650-talet fördes ett femtiotal olika processer. Det var i relation till invånarantalet mycket mera än i Sverige, men också mera än i landskapet Egentliga Finland, som ”bara” hade tjugo häxprocesser.

De svenska häxprocesserna tog fart igen år 1668 under Karl den XI:s regering, då den hysteri som kallades "det stora oväsendet" bröt ut och som ledde till hundratals häxprocesser. Också nu var Österbotten med, eftersom landskapet verkade ha begåvats med många häxor, vilket sysselsatte domstolarna. Alla instämda till tings för trolleri dömdes ändå inte till döden, men åtskilliga miste huvudet genom halshuggning efter att ha befunnits skyldiga till häxeri.

Halshuggning eller hängning verkade i Österbotten ha varit den vanligaste metoden när det gällde att avrätta en person för häxeri. Det var också ett vanligt tillvägagångssättet vid andra brott som generade dödsdom vid den här tiden. Bödelns arvode var i Vasa tre daler för halshuggning, fyra för en hängning och fem daler för bränning och stegling. Priset kan ha varit en orsak till att halshuggning var den vanligaste formen av avrättning för häxeri. Metoden var helt enkelt billigast för samhället, som också stod för räkningen.

Vem som dömdes

I de flesta fall verkar det ha varit kvinnor som var mest utsatta när det gällde att få dödsdomar. Domarna verkade ha varit mera benägna att frikänna, eller döma till böter, om det var en man som anklagades. Ändå var det inte ovanligt med män som anklagades för häxeri. Ironiskt nog blev bödeln Hakalainen i Vasa misstänkt för trolldom våren 1695. Han som själv hade avrättat ett tiotal häxor i landskapet. Bödeln frikändes till sist av rätten efter att man konstaterat att han sysslat med läkedom inte trolldom.

Läkedom eller trolldom? Det var frågan

Gränsen mellan trolldoms och läkedomskonst var hårfin. Läkemannen, eller -kvinnan, i byn var i allmänhet en lika respektingivande som fruktad person. Att han ”trollade” bort sjukdomar, var för de som levde på 1600-talet inget ont i sig. Frälsaren själv hade ju ”trollat” bort sjukdomar, och lärt sina lärjungar samma konst. Att ”läsa” över brygden och utföra vissa riter när man gav dem var inget fel heller. Fanns det inte i den heliga skriften något om bönens kraft? Magi och sjukdomar var en naturlig koppling i 1600-talets tankevärd, utan att det nödvändigtvis stötte sig med kyrkans läror. 

I ett samhälle som ansåg att det sjukdomar orsakades av onda krafter fanns det inget naturligare än att åkalla andevärlden för att försöka bli botade från det onda. Ibland klippte man ut sidor ur bibeln för att göra medicin av dem. I Oravais har man hittat en läkemans bibel, där namnet ”Jesus” har blivit urklippt på varje ställe i boken. Lapparna hade blivit malda och serverade som läkande bryggd.

Man kan istället undra när läkekonsten blev ”ond”. Var det när försöken att bota misslyckades? När man tyckte att ”den kloke” inte alls var så klok, utan att han eller hon snarare verkade förvärra mer än kurera? Hakalainen (bödeln och läkemannen) kom undan sin dom, eftersom han kunde påvisa att borgaren Matts Mickelssons pojke faktiskt blivit fri från sina plågor. Om det sen var tack vare hans kunnande, eller trots den som pojken blev frisk, kan sen diskuteras.

En annan sida av läkandets konst, var att läkaren ibland kunde frestas att kontakta ”den andra sidan”, det vill säga djävulen, för att få mera kraft i att bota sjuka. ”Alla visste” ju att det sist och slutligen var fan själv som både kunde ”sätta” en sjukdom på någon, men också satt inne med kunskapen om hur man kunde ta bort det onda. (bild: svartbok med formler för botande av sjuka)

Manlig eller kvinnlig ”häxa”

Generellt sett kan man väl säga, utan att bli anklagad för allt för mycket historieförfalskning, att det var mest kvinnor som blev dömda för häxeri. Så var det också i Österbotten. Däremot är det inte så sagt att anklagelserna kom utav att de var kvinnor. Om man utan feministiska linser tittar i historieböckerna, upptäcker man ganska snart att det verkar som om det var lika stor risk för en man som utövade läkekonst att bli anklagad för häxeri, som det var för en kvinna. Även om kvinnor verkade ha större risk för att bli dömda.

Att det var till övervägande del kvinnor som blev anklagad, kan bero på flera orsaker. För det första var ”den kloka” eller ”helaren” ofta en kvinna i byn. Precis som det idag ofta är mamma eller mormor som man först går till när man är sjuk. Rent procentuellt sett var det alltså större chans att ”häxan” var av kvinnligt kön.

För det andra, verkade kvinnorna vara mera utsatta för personliga angrepp. Oftast kom anklagelserna från en annan kvinna, som ledde till en häxprocess. Där den anklagade  i sin tur pekade ut olika kvinnor som häxor vilka hon hade ”ett horn” i sidan till. Personliga meningsskiljaktigheter låg ofta i botten när man började nysta i häxerianklagelserna, och de fortsatte ofta ända upp på galgbacken där anklagelser och motanklagelser kunde hagla tätt. Vilket ledde till nya rättegångar efter att den dömde blivit avrättad. En i sig dödlig ringdans av häxeri.

Dom för felbehandling?

Med en behandling som kunde inbegripa allt från avföring från en människa, urin och vägglöss, till likdelar sprit och bly. Kan man ibland undra om inte häxprocesserna ibland var ett utslag för vanmakt inför felbehandling.

Hur tror vi ett spädbarn reagerade på behandlingen av något man på den tiden kallade ”torsk”? En sjukdom som ansågs komma av att barnet inte tog upp föda på rätt sätt. Sjukdomen behandlades genom att man dränkte en trasa i urin som det sen fick suga på.

Också jag skulle idag vara benägen att bränna den läkaren på bål, som ordinerat en sådan kur åt mitt sjuka barn. De visste inte varför. Men en sak var säker. Barnet blev inte bättre.
 ©

Kungliga Österbottens regemente på 1600-talet

1626

Under stormaktstiden 1626, och när trettioåriga kriget redan pågått åtta år, bildades Kungliga Österbottniska infanteriregementet dit soldaterna som blev utskrivna ur de Österbottniska socknarna i Finland kom att tillhöra. Genom tiderna blev det vissa förändringar, men som enhet fanns regementet kvar ända till 1810.

Regementets början

Regementet bestod av åtta kompanier, med en totalstyrka av 1149 man. Man ville få folk från samma område för att de skulle utgöra en enhetlig grupp också språkligt. Vilket gjorde att Österbottniska infanteriregementets språk var svenska. Beväpningen var musköter (gevär) för de som hade eldvapen, de övriga utrustades med hugg- och stickvapen av olika slag.

Den första regementschefen hette Alexander von Essen, men han efterträddes ganska snart av överstelöjtnant Hans Kyhle. Ätten Kyhle (el. Kyle) var en svensk adelssläkt, som nu är utdöd, och som ursprungligen kom till Sverige från Tyskland med kung Albrekt av Mecklenburg.

Trettioåriga kriget

1630 beslöt kung Gustav II Adolf att ingripa i trettioåriga kriget. Han landsteg på midsommaren det året i norra Tyskland. Följande år i juli sändes också Österbottens regemente dit. De kom först till Stralsund men flyttades efter några veckor till Greifswald där man mönstrade in i 22:a augusti. Fältsjukdomar började genast göra sig gällande. I september låg 142 av mannarna sjuka i Greifswald och 79 i Stralsund.

Man fick order i september att förena sig med en armékår som leddes av Åke Tott.

Greve Tott hade under sommaren rensat Mecklenburg från katolska trupper, men ännu fanns det några befästa städer att inta. Hela truppstyrkan bestod av ca 8000 man. De 651 man av österbottningarna, som ännu fanns kvar efter alla sjukdomar, fick i uppdrag att vara med om att blockera Rostock och Wismar.

Belägringen av Rostock blev framgångsrik och slutade efter en kort belägring med att stadens försvarare kapitulerade mot fritt avtåg.  Wismar, som var omgiven av vatten, var svårare att inta. Staden hade dessutom en garnison på 3000 man, förstärkt med kavalleri och krigsfartyg. Efter att den inringats den 17 oktober, tog det ända till januari 1632 innan den intogs.  Det österbottniska regementet blev här garnisonstrupper tillsammans med ett regemente från Västergötland.

Garnisonstjänst, plundring och förflyttningar

Österbottningarna var kvar i Wismar ända fram till 1648 och deltog inte i Gustav II Adolfs fälttåg söderut. Inte heller var man med om slaget vid Lützen där kungen stupade 6 november 1632.

 Efter kungens död blev kriget ytterst brutalt. Tidigare hade svenska trupper fått stränga förhållningsregler att civilbefolkningen på inga sätt fick trakasseras där man drog fram. Johan Banér som övertog det militära ansvaret över de svenska trupperna hade en annan syn på sina trupper. Han ansåg att det var soldatens rätt att ta vad han ville ha där armén drog fram. Nu luckrades disciplinen upp och man plundrade och drog fram på samma sätt som övriga arméer. Eget folk räckte inte längre till, utan män från hela Europa legades in i rullorna.

Förluster i kriget

Som för alla andra truppstyrkor var det inte fiendens vapen som skördade de flesta offren bland österbottningarna. Fältsjukan var en betydligt svårare motståndare. Året 1638 blev det svåraste året under regementets tid i Tyskland. När det låg förlagt vid Anklam, hade 575 man avlidit, de flesta i sjukdomar. Utters kompani med folk från Malax i Österbotten led de svåraste förlusterna med 80 döda. Så småningom började också utskrivna från Österbotten skickas till andra truppslag. Österbottningar från kustbyarna började allt mera tillhöra flottan.

Mellan åren 1643-1645 fördelades också hälften av regementet att ta del i den väpnade konflikten som uppstod med Danmark, i Kalmar och på Gotland.  Regementets andel inskränkte sig där till garnisonstjänst. Andra hälften fanns kvar i Tyskland.

Krigets slut

År 1648 var Trettioåriga krigets sista år. I det sista fälttåget mot Bayern, som var avsett att sätta press på fredsförhandlingarna och som utvecklade sig till ett regelrätt plundringståg, deltog också Österbottens regemente. Under marschen norrut fick man veta att freden slutits, under goda villkor för Sveriges del, i freden som underhandlats fram i Westfalen. Sverige fick en del områden i norra Tyskland, bl.a. Pommern och öarna utanför kusten. Efter aderton år i fält blev regementet hemförlovat. Vid mönstringen i Wismar den 17 oktober 1649 bestod den av 736 man. Hur många som dog i Trettioåriga kriget inom regementet vet man inte, men troligtvis rörde det sig om tusentals.

Från år 1620 blev allt fler från Österbotten utskrivna som ”båtsmän” i stället för knektar. Ändå fortsatte också utskrivningarna till infanteriregementet. Regementet deltog i både Karl X Gustavs krig och i Karl XI:s fälttåg. Det är svårt att säga exakt var de fanns. 

Det kunde finnas folk från Österbotten både i Sverige, eller som garnison i Riga. År 1674 bestämdes det att hela kustområdet, från Kristinestad till Uleåborg skulle läggas under Amiralitetet och leverera "båtsmän".

Hemförlovning

De hemförlovade soldaterna ställde till problem i hemlandet. Otaliga rättsprotokoll från mitten av 1600-talet vittnade om att soldaterna när de kom hem inte alltid kunde skilja mellan sitt eget land och fiendeland. 

Mord och slagsmål figurerar i rättsprotokollen. 1661 sändes i Vasa ett par rådmän till major Jöns Roderskiöld för att be honom förbjuda sina soldater att väsnas på gatorna.

Hos den tyskättade kaplanen Petter Jesenhausen hölls samma år ett soldatbröllop där Anders Eriksson Munk hade farit omkring med värjan i handen efter att han först själv slagits blodig.
Tidigare, året 1654, hade Munks kompani och ett annat kompani råkat i gräl med varandra under firandet av ett dop, med en död man som följd. Offret fick halsen avskuren.

 ©

Geeken

Redan när jag gick i lågstadiet var jag intresserad av historia. Diskuterade en gång om aztekerna med min lärare när jag gick i sexan. Förstod inte riktigt varför hon envisades med att säga att det var ett konstigt ämne att tala med en som bara var tolv år om. För mig kändes det hur naturligt som helst. (förutom att jag inte kunde uttala "azteker" rätt)

I högstadiet handlade intresset om andra världskriget. Vilket i och för sig inte är så ovanligt i den åldern. Konstigare är det däremot kanske att läsa böcker som "Tredje rikets uppgång och fall" och "Mein Kampf" på fritiden. Den sista orkade jag däremot inte helt igenom, om hela sanningen skall fram. 
(Hitlerboken borde ha fått pris som världens tråkigaste litterära verk genom tiderna)

Under vuxentiden har intresset om historia hållit i sig. Men inte varit fäst vid något speciellt område. Har lånat och köpt böcker som jag hittat om historia, Ingen särskild  epok eller område har varit viktigare än ett annat. Romaner, faktaböcker, tidningar och sajter så där i allmänhet, allt om historia har varit intressant. Besöket på British museum var en våt dröm för en geek som mig.

Så småningom blev intresset ändå fokuserat på romarriket. Höjdpunkten på det intresset blev resan till Italien i sommar.

Nu har fokuset skiftat igen. På grund av jobbet har jag fått repetera och fördjupat vad jag kan om trettioåriga kriget. Av en händelse började jag i samband med det titta på hur kriget påverkade Österbotten på 1600-talet, och samtidigt lite allmänt om vår egen historia här i området.

Och vad upptäcker man? Att ens eget närområdes historia kan var minst lika intressant som vilket annat ämne i historien som helst.

Tänk hur lite jag visste om städerna och byarna omkring det område jag själv växt upp i. Och att det dessutom är intressant!
Hela resan i historien har varit lite som att gå över ån efter vatten. För att citera en gammal klyscha. 


Kan någon nu please damma av mig nu?

Folksjälen

Som historiskt intresserad har jag mycket svårt för ordet folksjäl. Ordet ger så mycket svängrum för missbruk.
Man får så lätt bilden av att folk och folkslag drivs av någon mystisk gemensam tanke. En drivkraft som driver ett visst folkslag att handla på ett sätt som inte ger dem något annat val.
Diktatorer och demagoger har använt ordet för att rättfärdiga de mest skrämmande politiska program man kan tänka sig. "Vi måste handla på det här sättet" vår "folksjäl" driver oss att göra det på det här sättet.
Efter att man etablerat vad folksjälen är, blir steget inte långt till att förkroppsliga den i någon form. Mina tankar går lätt tillbaks till 1900-talets mitt då man i Tyskland krävde enorma offer för den gemensamma folksjälens skull. Faderlandet i sin tur blev kroppen som skulle förverkliga den här "gemensamma" folkets vilja. Som jag inte är så säker på att var så "gemensam" till alla delar när allt kommer omkring.

På grund av det här blev jag mycket illa berörd när en doktor i etnologi igår började tala om litteraturen som; det rum i vilken vi vårdar vårt lands "folksjäl". Hur kan man ännu på 2000-talet tala om något sådant?
När skall människor lära sig att vi alla är individer? Att vi alla har egna val att göra. Ingen drivs av någon mystisk "folksjäl" som predestinerar dem att handla på ett givet sätt. Historien skapas inte av någon överjordisk kraft som påverkar, tvingar, får människor att handla på ett visst sätt och där individen står utan egna valmöjlighet.

Jag tror att historien skapas av människor som i grund och botten är ganska lika. Vi har liknande drömmar och drivs av likartade passioner oberoende av var man bor på jorden, eller vilken hudfärg personen råkar ha. Hur de yttre omständigheterna sedan griper in och formar historien, är en annan sak.Kulturen kan påverka vårt beteende. Men jag tycker man går ett steg för långt när man utnämner kultur till någon form av "folksjäl".

Om vi tänker oss att någon i en liten by köper en viss typ av bil. Han är väl sedd i byn, och byborna tycker att han är på något sätt framträdande. Grannen kommer in och tycker att det var en verkligt fin bil, och att han skall minsann ha en likadan. Dessutom vill han gärna visa att han också har råd med samma bil som den första personen. En tredje person tycker också att det är en bil för honom, och dessutom har ju snart "alla" en sådan bil. Bilen blir plötsligt något som får en att passa in i byns gemenskap. Och snart står halva byn där med en bil av samma märke. Vad säger det här om den byn? Att den har en "folksjäl" som tvingar folk att köra ett visst bilmärke?

Till mig säger det bara att människan är ett flockdjur, som är så rädda att vara annorlunda, att man till och med låter flocken påverka vilken bil man kör med. Dessutom visar det också på att det finns en inneboende avund mellan grannar som gör att man gärna skaffar sig saker som de har. Men att det här skulle vara någon form av "folksjäl"? Det tror jag inte på.

Världen skulle på många olika sätt vara en bättre plats att leva på om vi valde att följa andra drifter än avund och önskan att vara andra till lags. Tyvärr inskränker sig de här drifterna inte alltid till att enbart bestämma över vilken bil man köper. Allt för ofta påverkar det också hur man behandlar andra människor. Tänk om människor istället skulle skaffa sig en klar personlig bild över vad som är rätt, och göra bruk av sin individuella möjlighet att handla i rätt riktning. Istället för att följa de lägsta drifterna i människans natur i form av en flock. En påhittad "folksjäl" har allt för ofta varit ett undanflykt för människor att följa minsta motståndets lag, istället för att följa sitt eget samvetes röst.

Österbotten

Var och vad är Österbotten?

På finska heter landskapet Österbotten ”Pohjanmaa”. Ordagrant; ”Norrland”. Hela området täcker det historiska landskapet i norra och mellersta Finland mellan Bottniska viken och gränsen mot Ryssland. En tredjedel av det nuvarande Finlands yta. Landskapet är flackt och domineras av ett stenigt jordbrukslandskap som bryts av stora skogar, åar och älvar. Havet bildar ett väldigt blickfång längst i väster.

Idag tänker vi på Österbotten som en del av Finland, men från 1200-talet och ända fram till 1700-talet betraktade man det som en egen landsdel i det Svenska riket. Suomenselkä bildade en naturlig gräns mellan landskapet i norr, och det ”Egentliga Finland” med sina sjöar i söder.

När Gustav II Adolf vistades i den östra riksdelen sa han att han var ”här” i Finland, inte ”där” i Österbotten. Man färdades ”emellan Finland och Österbotten”. Ibland lydde Västerbotten och Österbotten under samma landshövding. Då talade man om ”Wester Norlanden” och ”Öster Norlanden”. Ett uttryck som ännu lever kvar i finskans ”Pohjanmaa”. 1648 blev Per Brahe generalguvernör över ”Finland samt med Åland och Österbotten”. Österbotten började först mot slutet av 1700-talet vara en del av begreppet Finland.

 Svenska tiden

När och hur den svenska tiden i landskapet började vet vi mycket lite om. Enligt historieskrivaren Johannes Messenius (1679-1636) landsteg Birger Jarl i Österbotten på 1200-talet under sitt korståg, och drog därifrån vidare mot Tammerfors. Och andra sidan skrev samma person också en alldeles egen tolkning av den finska historien, från Noas tid ända fram till sin egen. Vilket tyder på att källhänvisningarna inte alltid var de bästa. Messenius var ändå själv i Vasa 1616, och studerade handlingar som berättade om landskapets historia.

Vad vi kan vara säkra på, är att den svenska tiden var lång. Åtminstone från 1200-talet fram till 1809, då hela Finland och Österbotten blev ryskt.

Människorna i Österbotten

Trots att innevånarna till övervägande del alltid har varit bönder, stämmer inte den stereotypiska medeltida synen på bonden, som bunden till torvan, in på de som levde i Österbotten förr.

Ett stort mått av företagsamhet och driftighet har varit utmärkande för människorna här. Tidigt började bönderna bygga båtar, för att komma över de stora avstånden, och på så sätt bedriva handel. De tog sig till Norra Tyskland, Reval och förstås till moderlandet, Svea rike. Långt inne i Mälaren seglade de för att sälja sina produkter, tran tjära och olika jordbruksprodukter, och skaffade hem det de själva behövde.  

Enstaka bönder i Österbotten på 1500-talet hade på det här sättet ”förvärfvat” en stor förmögenhet och uppträdde ”som väldiga kaxar”. Ibland kallades de för ”bondekungar”. En sådan ”kung” var Hans Hansson Fordell från Pedersöre (Persön) socken, om tvingades fly västerut som en av ledarna under klubbekriget.

Den hårda beskattningen i hela det svenska riket under 1600-talets stormaktstid med tillhörande krig, satte prov på företagsamheten, och riktade kronans uppmärksamhet på områdets stora möjligheter. För att komma tillrätta med skattetrycket, och bekosta det ständiga kravet på utskrivning av soldater, började man producera tjära i större skala.

Städerna

Under den här tiden grundades de första städerna i Österbotten.  Uleåborg (1605), Vasa (1606) var de första städerna. De följdes tätt av Nykarleby och Karleby (1620) och några år senare av Kristinestad och Brahestad (1649) Jakobstad (1652). Minstingen Kaskö kom till, i den långa raden av städer vid den Österbottniska kusten, först 1785.

Det var främst det svarta guldet som drog till sig borgerskapet. Vid åmynningarna bildades små städer som tog till vara den jämna strömmen av tjära som flöt ut mot kusten inifrån landet. Nyinflyttade borgare från hela riket drog nytta av böndernas driftighet och utnyttjade sina handelsrättigheter för att göra sig förmögenheter. Vilket i och för sig inte hindrade en del bönder från att fortsätta att uppträda som fria entreprenörer.

 Det var inte bara från den västra riksdelen de här borgarna kom. Med på tjärruschen var savolaxare, tyskar och skottar. En inflyttning som uppmuntrades av Gustav II Adolf och som gjorde Österbotten till ett minst sagt, vad vi skulle kalla idag, internationell marknad. Ett EU i miniatyr.

Mot slutet av 1700-talet förlorade tjärbränningen något av sin betydelse i den södra delen av Österbotten. Byggandet av fartyg ökade i betydelse.  En annan viktig näring, som var en naturlig följd av alla krig som drog fram över Norden, var att sjuda salpeter. En av de viktigaste ingredienserna i tillverkningen av svartkrut.  Från och med 1770-talet började man tillverka salpeter i stor skala. En tredjedel av den svenska krigsmaktens salpeter kom från Österbotten vid skilsmässan 1809.

Idag

Det nuvarande svenska Österbotten i det självständiga Finland är bara en liten smal kustremsa från Sideby i söder till Karleby i norr. Från den svenska tiden har man kvar, inte bara språket, utan också en driftighet och företagsamhet som fortfarande gör sig gällande i regionen.

Skogen är fortfarande viktig, och jordbruket. Nya näringar prövas på, och utvecklas. Allt från högteknologiska lösningar till odling av tomater i växthus. Byggandet av båtar har fortsatt ännu idag.

 ©