1600-talets häxor och läkekonsten i Österbotten

Brott och straff

Häxprocesserna har ofta beskrivits som en farsot. Den spred sig från ett område till ett annat under oberäkneliga former.

Under drottning Kristinas regeringstid (1632 -1654) sägs det t.ex. att det i Sverige inte förekom nästan några processer alls. Bara i Umeå trakten förekom en del dokumenterade häxprocesser som ledde till dödsdomar. I övrigt var det i väster rätt sparsamt med dödsdomar för häxeri under den här tiden

Undantaget från den här regeln verkar ha funnits på östra sidan om Bottenviken. I Österbotten förekom då åtskilliga häxprocesser, i ett landskap som vid den tiden var en del av det svenska riket. Under 1650-talet fördes ett femtiotal olika processer. Det var i relation till invånarantalet mycket mera än i Sverige, men också mera än i landskapet Egentliga Finland, som ”bara” hade tjugo häxprocesser.

De svenska häxprocesserna tog fart igen år 1668 under Karl den XI:s regering, då den hysteri som kallades "det stora oväsendet" bröt ut och som ledde till hundratals häxprocesser. Också nu var Österbotten med, eftersom landskapet verkade ha begåvats med många häxor, vilket sysselsatte domstolarna. Alla instämda till tings för trolleri dömdes ändå inte till döden, men åtskilliga miste huvudet genom halshuggning efter att ha befunnits skyldiga till häxeri.

Halshuggning eller hängning verkade i Österbotten ha varit den vanligaste metoden när det gällde att avrätta en person för häxeri. Det var också ett vanligt tillvägagångssättet vid andra brott som generade dödsdom vid den här tiden. Bödelns arvode var i Vasa tre daler för halshuggning, fyra för en hängning och fem daler för bränning och stegling. Priset kan ha varit en orsak till att halshuggning var den vanligaste formen av avrättning för häxeri. Metoden var helt enkelt billigast för samhället, som också stod för räkningen.

Vem som dömdes

I de flesta fall verkar det ha varit kvinnor som var mest utsatta när det gällde att få dödsdomar. Domarna verkade ha varit mera benägna att frikänna, eller döma till böter, om det var en man som anklagades. Ändå var det inte ovanligt med män som anklagades för häxeri. Ironiskt nog blev bödeln Hakalainen i Vasa misstänkt för trolldom våren 1695. Han som själv hade avrättat ett tiotal häxor i landskapet. Bödeln frikändes till sist av rätten efter att man konstaterat att han sysslat med läkedom inte trolldom.

Läkedom eller trolldom? Det var frågan

Gränsen mellan trolldoms och läkedomskonst var hårfin. Läkemannen, eller -kvinnan, i byn var i allmänhet en lika respektingivande som fruktad person. Att han ”trollade” bort sjukdomar, var för de som levde på 1600-talet inget ont i sig. Frälsaren själv hade ju ”trollat” bort sjukdomar, och lärt sina lärjungar samma konst. Att ”läsa” över brygden och utföra vissa riter när man gav dem var inget fel heller. Fanns det inte i den heliga skriften något om bönens kraft? Magi och sjukdomar var en naturlig koppling i 1600-talets tankevärd, utan att det nödvändigtvis stötte sig med kyrkans läror. 

I ett samhälle som ansåg att det sjukdomar orsakades av onda krafter fanns det inget naturligare än att åkalla andevärlden för att försöka bli botade från det onda. Ibland klippte man ut sidor ur bibeln för att göra medicin av dem. I Oravais har man hittat en läkemans bibel, där namnet ”Jesus” har blivit urklippt på varje ställe i boken. Lapparna hade blivit malda och serverade som läkande bryggd.

Man kan istället undra när läkekonsten blev ”ond”. Var det när försöken att bota misslyckades? När man tyckte att ”den kloke” inte alls var så klok, utan att han eller hon snarare verkade förvärra mer än kurera? Hakalainen (bödeln och läkemannen) kom undan sin dom, eftersom han kunde påvisa att borgaren Matts Mickelssons pojke faktiskt blivit fri från sina plågor. Om det sen var tack vare hans kunnande, eller trots den som pojken blev frisk, kan sen diskuteras.

En annan sida av läkandets konst, var att läkaren ibland kunde frestas att kontakta ”den andra sidan”, det vill säga djävulen, för att få mera kraft i att bota sjuka. ”Alla visste” ju att det sist och slutligen var fan själv som både kunde ”sätta” en sjukdom på någon, men också satt inne med kunskapen om hur man kunde ta bort det onda. (bild: svartbok med formler för botande av sjuka)

Manlig eller kvinnlig ”häxa”

Generellt sett kan man väl säga, utan att bli anklagad för allt för mycket historieförfalskning, att det var mest kvinnor som blev dömda för häxeri. Så var det också i Österbotten. Däremot är det inte så sagt att anklagelserna kom utav att de var kvinnor. Om man utan feministiska linser tittar i historieböckerna, upptäcker man ganska snart att det verkar som om det var lika stor risk för en man som utövade läkekonst att bli anklagad för häxeri, som det var för en kvinna. Även om kvinnor verkade ha större risk för att bli dömda.

Att det var till övervägande del kvinnor som blev anklagad, kan bero på flera orsaker. För det första var ”den kloka” eller ”helaren” ofta en kvinna i byn. Precis som det idag ofta är mamma eller mormor som man först går till när man är sjuk. Rent procentuellt sett var det alltså större chans att ”häxan” var av kvinnligt kön.

För det andra, verkade kvinnorna vara mera utsatta för personliga angrepp. Oftast kom anklagelserna från en annan kvinna, som ledde till en häxprocess. Där den anklagade  i sin tur pekade ut olika kvinnor som häxor vilka hon hade ”ett horn” i sidan till. Personliga meningsskiljaktigheter låg ofta i botten när man började nysta i häxerianklagelserna, och de fortsatte ofta ända upp på galgbacken där anklagelser och motanklagelser kunde hagla tätt. Vilket ledde till nya rättegångar efter att den dömde blivit avrättad. En i sig dödlig ringdans av häxeri.

Dom för felbehandling?

Med en behandling som kunde inbegripa allt från avföring från en människa, urin och vägglöss, till likdelar sprit och bly. Kan man ibland undra om inte häxprocesserna ibland var ett utslag för vanmakt inför felbehandling.

Hur tror vi ett spädbarn reagerade på behandlingen av något man på den tiden kallade ”torsk”? En sjukdom som ansågs komma av att barnet inte tog upp föda på rätt sätt. Sjukdomen behandlades genom att man dränkte en trasa i urin som det sen fick suga på.

Också jag skulle idag vara benägen att bränna den läkaren på bål, som ordinerat en sådan kur åt mitt sjuka barn. De visste inte varför. Men en sak var säker. Barnet blev inte bättre.
 ©

Kungliga Österbottens regemente på 1600-talet

1626

Under stormaktstiden 1626, och när trettioåriga kriget redan pågått åtta år, bildades Kungliga Österbottniska infanteriregementet dit soldaterna som blev utskrivna ur de Österbottniska socknarna i Finland kom att tillhöra. Genom tiderna blev det vissa förändringar, men som enhet fanns regementet kvar ända till 1810.

Regementets början

Regementet bestod av åtta kompanier, med en totalstyrka av 1149 man. Man ville få folk från samma område för att de skulle utgöra en enhetlig grupp också språkligt. Vilket gjorde att Österbottniska infanteriregementets språk var svenska. Beväpningen var musköter (gevär) för de som hade eldvapen, de övriga utrustades med hugg- och stickvapen av olika slag.

Den första regementschefen hette Alexander von Essen, men han efterträddes ganska snart av överstelöjtnant Hans Kyhle. Ätten Kyhle (el. Kyle) var en svensk adelssläkt, som nu är utdöd, och som ursprungligen kom till Sverige från Tyskland med kung Albrekt av Mecklenburg.

Trettioåriga kriget

1630 beslöt kung Gustav II Adolf att ingripa i trettioåriga kriget. Han landsteg på midsommaren det året i norra Tyskland. Följande år i juli sändes också Österbottens regemente dit. De kom först till Stralsund men flyttades efter några veckor till Greifswald där man mönstrade in i 22:a augusti. Fältsjukdomar började genast göra sig gällande. I september låg 142 av mannarna sjuka i Greifswald och 79 i Stralsund.

Man fick order i september att förena sig med en armékår som leddes av Åke Tott.

Greve Tott hade under sommaren rensat Mecklenburg från katolska trupper, men ännu fanns det några befästa städer att inta. Hela truppstyrkan bestod av ca 8000 man. De 651 man av österbottningarna, som ännu fanns kvar efter alla sjukdomar, fick i uppdrag att vara med om att blockera Rostock och Wismar.

Belägringen av Rostock blev framgångsrik och slutade efter en kort belägring med att stadens försvarare kapitulerade mot fritt avtåg.  Wismar, som var omgiven av vatten, var svårare att inta. Staden hade dessutom en garnison på 3000 man, förstärkt med kavalleri och krigsfartyg. Efter att den inringats den 17 oktober, tog det ända till januari 1632 innan den intogs.  Det österbottniska regementet blev här garnisonstrupper tillsammans med ett regemente från Västergötland.

Garnisonstjänst, plundring och förflyttningar

Österbottningarna var kvar i Wismar ända fram till 1648 och deltog inte i Gustav II Adolfs fälttåg söderut. Inte heller var man med om slaget vid Lützen där kungen stupade 6 november 1632.

 Efter kungens död blev kriget ytterst brutalt. Tidigare hade svenska trupper fått stränga förhållningsregler att civilbefolkningen på inga sätt fick trakasseras där man drog fram. Johan Banér som övertog det militära ansvaret över de svenska trupperna hade en annan syn på sina trupper. Han ansåg att det var soldatens rätt att ta vad han ville ha där armén drog fram. Nu luckrades disciplinen upp och man plundrade och drog fram på samma sätt som övriga arméer. Eget folk räckte inte längre till, utan män från hela Europa legades in i rullorna.

Förluster i kriget

Som för alla andra truppstyrkor var det inte fiendens vapen som skördade de flesta offren bland österbottningarna. Fältsjukan var en betydligt svårare motståndare. Året 1638 blev det svåraste året under regementets tid i Tyskland. När det låg förlagt vid Anklam, hade 575 man avlidit, de flesta i sjukdomar. Utters kompani med folk från Malax i Österbotten led de svåraste förlusterna med 80 döda. Så småningom började också utskrivna från Österbotten skickas till andra truppslag. Österbottningar från kustbyarna började allt mera tillhöra flottan.

Mellan åren 1643-1645 fördelades också hälften av regementet att ta del i den väpnade konflikten som uppstod med Danmark, i Kalmar och på Gotland.  Regementets andel inskränkte sig där till garnisonstjänst. Andra hälften fanns kvar i Tyskland.

Krigets slut

År 1648 var Trettioåriga krigets sista år. I det sista fälttåget mot Bayern, som var avsett att sätta press på fredsförhandlingarna och som utvecklade sig till ett regelrätt plundringståg, deltog också Österbottens regemente. Under marschen norrut fick man veta att freden slutits, under goda villkor för Sveriges del, i freden som underhandlats fram i Westfalen. Sverige fick en del områden i norra Tyskland, bl.a. Pommern och öarna utanför kusten. Efter aderton år i fält blev regementet hemförlovat. Vid mönstringen i Wismar den 17 oktober 1649 bestod den av 736 man. Hur många som dog i Trettioåriga kriget inom regementet vet man inte, men troligtvis rörde det sig om tusentals.

Från år 1620 blev allt fler från Österbotten utskrivna som ”båtsmän” i stället för knektar. Ändå fortsatte också utskrivningarna till infanteriregementet. Regementet deltog i både Karl X Gustavs krig och i Karl XI:s fälttåg. Det är svårt att säga exakt var de fanns. 

Det kunde finnas folk från Österbotten både i Sverige, eller som garnison i Riga. År 1674 bestämdes det att hela kustområdet, från Kristinestad till Uleåborg skulle läggas under Amiralitetet och leverera "båtsmän".

Hemförlovning

De hemförlovade soldaterna ställde till problem i hemlandet. Otaliga rättsprotokoll från mitten av 1600-talet vittnade om att soldaterna när de kom hem inte alltid kunde skilja mellan sitt eget land och fiendeland. 

Mord och slagsmål figurerar i rättsprotokollen. 1661 sändes i Vasa ett par rådmän till major Jöns Roderskiöld för att be honom förbjuda sina soldater att väsnas på gatorna.

Hos den tyskättade kaplanen Petter Jesenhausen hölls samma år ett soldatbröllop där Anders Eriksson Munk hade farit omkring med värjan i handen efter att han först själv slagits blodig.
Tidigare, året 1654, hade Munks kompani och ett annat kompani råkat i gräl med varandra under firandet av ett dop, med en död man som följd. Offret fick halsen avskuren.

 ©