Bokrecension

"Klubbekriget" av Heikki Ylikangas

Boken ”Klubbekriget” av professor Heikki Ylikangas kom ut redan 1977, och lär redan då ha varit en rätt så kraftigt omdebatterad bok enligt författarens förord. Recensionen som gjordes 1978 i Historialllinen Aikakausikirja (Historiska tidskrift) skulle ha varit "den längsta recension som ägnats ett enskilt verk i tidskriftens historia" enligt Ylikangas. Den nytryckta och lätt omarbetade versionen, som är översatt till svenska, från 1999 är till grunden för den här recensionen. Tyvärr är den svenska översättningen inte ett förstklassigt arbete. Språket stör förståelsen av texten på en del ställen. Vilket inte är författarens fel.

Klubbekriget är ett intressant fenomen inte bara i Finlands historia, utan som en viktig delhändelse under Sveriges väg till en centraliserad stat under den tidigmoderna perioden i Europa.  
Heikki Ylikangas bok ger en bra översikt över händelserna under och omkring upproret som startade i Österbotten, och som ganska snart spreds sig till de södra delarna av landsändan, för att till sist bli ett fullskaligt inbördeskrig. Den 25 november 1596 inleds de egentliga stridigheterna, och de avslutas redan den 24 februari följande år. Ett blodigt kort och grymt krig som i mycket kan mäta sig med moderna konflikter i sin hänsynslöshet. Marsken Carl Fleming avgör stridigheterna I Santavuori, genom att färga Ilmolas snöiga slätter röda med allmogens blod under ett sista förintelseslag.

Det finns fortfarande efter så här lång tid förvånansvärt få redogörelser och analyser av det här kriget. Av de mängder citat som finns till just till Ylikangas bok, när man gör en sökning på ”klubbekriget”, verkar boken fortfarande vara en av de främsta källorna till kunskap om bondeupproret. Många andra av de analyser som finns över klubbekriget är också, med sin nationalromantiska prägel, svår att se som objektiva skildringar av händelserna.

Ylikangas bok är uppfriskande klar när det gäller det oriktiga att använda händelserna 1596-97 i ett finsknationalistiskt perspektiv. ”Någon lokal identitet utöver stamtillhörigheten fanns inte” skriver han ”antagandet om en nationell identitet är en ren och uppenbar anakronism”. Att lämna bort den nationella vinklingen är en av bokens verkligt stora fördelar. Den lättföljliga redogörelsen över hur de olika faserna i kriget utvecklade sig är också en positiv sida av boken. Klubbekriget är inte lätt att få grepp om, eftersom krigshandlingarna i mycket har karaktären av brandhärdar som blossar upp, för att sedan slockna och efter en tid ta fart på andra håll igen. Ylikangas ger en kronologiskt bra bild av händelserna.

En annan fördel med boken är de korta och intressanta personskildringarna som finns över de personer som spelade nyckelroller i stridigheterna. Dessutom finns också redogjort för hur hertig Karl tog itu med adeln efter kriget. Klubbmännen led visserligen nederlag, men i längden stod de ändå som samhällsgrupp betraktat på den vinnande sidan. Hertig Karls räfs med adeln i Egentliga Finland efter kriget blev gruvlig. Lindköpings blodbad föregicks av blodbaden i Åbo och Viborg efter det att klubbekriget upphört.

Det om bokens fördelar. Det som jag däremot reagerade emot, var det sätt varpå Ylikangas analyserade bakgrunden och orsaken till kriget. När det gäller hertig Karls andel av upproret skriver han: ”Det är helt felaktigt att hävda att orsaken till klubbekriget var hertig Karls ”obetänksamma” ord till de österbottniska bönderna hösten 1596, eller någon som helst agitation utifrån”. Han hänvisar till att ”klubborna höjts” redan tidigare. Vilket säkert är sant, men att det redan tidigare funnits opposition, utesluter inte i sig att hertig Karl hade ett aktivt finger med i bilden för att få bönderna att ställa sig under upprorsfanorna i Österbotten.

En sak som också saknas i boken, när det gäller frågan om ”agitation utifrån”, är redogörelsen för den roll prästerna hade i upproret, och deras religiösa åskådning. Att de aktivt agiterade på respektive sidor är klart. Men vad var deras religiösa övertygelse? Maktkampen mellan den blivande kung Karl IX och Sigismund saknade sannerligen inte religiösa förtecken. Något som ännu kom fram under det påföljande århundradet och Sveriges krig med Polen, som följde ganska snart efter inbördeskrigets slut. För att inte nämna trettioåriga kriget som började 1618.

Ylikangas väljer att enbart hänvisa kriget som ett resultat av sociala orättvisor som förorsakades av glappet mellan de olika klasstillhörigheterna. En klasskillnad som fördjupats av en ekonomisk nedgång vid slutet av århundradet. Vilket säkert också stämmer. Med detta tillför samtidigt inget nytt om klubbekriget.

Redan Topelius skrev på 1800-talet om de motsättningarna som fanns mellan adel och bönder vid den här tiden. Ylikangs gör det däremot på ett betydligt mera politiserande sätt. ”Man behöver inte omfatta den marxistiska historiesynen för att kunna medge att bondeklassen i Finland under 1500-talets sista årtionden blev föremål för skoningslös utsugning” skriver han. Samtidigt är det ganska klart var författaren egna politiska övertygelse ligger. Han drar sig inte för att dra paralleller mellan Finlands inbördeskrig 1918 och klubbekriget på 1500-talet. Något som verkar minst lika frånstötande som att dra paralleller med finskhetsnationella strävanden och klubbekriget, det som författaren själv hänvisar till som en anakronism.

Det verkar till en del som om Ylikangas endast byter ut en anakronism mot en annan när han jämför klubbemännens ställning då, med situation hos olika samhällsklasser vid 1900-talets början.  Boken hade mått bra av en djupare analys av hur de bönders ställning var under samtiden. En analys som säkerligen hade utvisat att skillnaden inte bara var stor mellan adeln och allmogen vid den här tiden, utan att det också fanns stora skillnader mellan bönder och bönder på 1500-talet. Nu målar Ylikangas upp en målande men svartvit bild om den ”onde” adelsmannen mot de ”goda” bönderna. Det ger en känsla av att man till en del läser en politisk pamflett, inte ett objektivt historiskt verk.

Klubbekriget var en mycket komplex händelse, utsprungen ur många olika faktorer. En bredare analys av de olika faktorerna hade gjort boken bättre. Författaren hänvisar till sina kritiker och säger att de lider av ”brist på källor”. Det samma kunde sägas om boken ”Klubbekriget”. Också här framhålls främst en mängd fallstudier, som i sig är intressanta, på bekostnad av en bredare analys. Nu lämnades många frågor obesvarade eftersom det saknas en djupare bredd i argumentationen.

Klassmotsättningarna blir framhävda på bekostnad av en mera mångsidig analys av de bakomliggande orsakerna till inbördeskriget. Detta gör att boken delvis degraderas till ett populärvetenskapligt verk, inte en seriöst underbyggd bok om de faktiska förhållandena på 1500-talet. Kanske det ändå är bra att så många frågor lämnades obesvarade. Det gör att man gärna skulle se en till bok, med en djupare analys, av de händelser som ledde fram till det som redan samtiden redan hänvisar till som ”klubbekriget” i de östra delarna av Sveriges rike vintern 1596.

Mördare i släkten

 Har roat mig med släktforskning den senaste tiden, och fick för mig att surfa på krigsarkivets listor över krigsdöda.

Hittade till min förvåning en person med mitt efternamn, som kom från byn som jag vet att min släkt härstammar iifrån. Paarlammi torpet i Ruovesi som hörde under Pitkälä gård (Pekkala herrgård). Han fanns på listan över stupade i inbördeskriget 1918. (Ruovesi hörde under 1600-talet till Österbotten)

Det konstiga är att han inte återfinns på ett enda av släktträden jag fått tag på. Ändå är efternamnet så pass ovanligt att det skulle vara underligt om inte han hade varit släkt med de övriga i släkten Irjala från Ruovesi.
Min förmodade släkting stupade den 12 februari 1918. Till min oerhörda förvåning var han rödgardist. Farfar skulle rotera i sin grav om han bara vetat..

Fronten gick rätt nära  Paarlammi i Ruovesi strax efter krigsutbrottet. På orten hände följande
En grupp rödgardister på 400 man hade några dagar efter att upprorets början i januari trängt in på herrgården. Gårdsfolket hade flytt, men rebellerna hämtade tillbaks husbonden Alexander Aminoff som fånge den 5:e februari. Samma dag tog de in honom i hans arbetsrum och sköt honom.
De vita gjorde ett motanfall 12:e februari, men slogs tillbaka med tre stupade skyddsgardister som följd. Inga noteringar om stupade röda, utom att jag hittade nämnda person i arkivet och som, enligt uppgift, stupade just den dagen 12:e februari 1918 i Ruovesi.

Måste säga att det var med minst sagt blandade känslor grävde i händelserna. Berättade för familjen om vad jag hittade och möttes med förvånade miner. "Pappa! Det var faktiskt nästan hundra år sedan" sa min dotter och himlade med ögonen. "Vem skulle bry sig?"

På något sätt konstigt sätt bryr jag mig ändå. Hundra år i historien är sist och slutligen en ganska kort tid. Undrar när ett mord blir rumsrent. Kanske efter tusen år?
Förnamnet på personen i fråga, som (troligen) var med på Pitkälägården, var föresten "Ismael". På något sätt verkar det väldigt passande.

Ismael Irjala "den röde"

Reformationen i Norden

I Sverige

Riksdagen i Västerås 1527 brukar man lyfta fram som den avgörande tidpunkten för genomförandet av reformationen i Sverige. Då fattades avgörande beslut angående katolska kyrkans ställning i Sverige. Men redan 1524 hade de ordinarie förbindelserna med påvestolen upphört. Två bröder, Olaus och Laurentius Petri, var två framträdande reformatorer som kung Gustav Vasa knöt till sin person. Laurentius blev den förste protestantiska ärkebiskopen och Olaus blev reformationens starka ledare genom sin personlighet och sitt allsidiga författarskap, som sträckte sig allt från eldiga stridsskrifter om hur gudstjänsterna skulle hållas på folkets språk, till psalmdiktning och dramatik. Alltsammans präglat av en protestantisk grundsyn.

Bakomliggande orsaker

Reformationen i Sverige var en lång kedja av händelser, som strävade till att stärka den centrala kungamakten i riket på bekostnad av den kyrkliga makten, och kan anses ha slutförts först i samband med Uppsalamötets beslut år 1593. I mycket verkar de profana frågorna få ett övertag i förhållande till de andliga. Beslut att slutligen skilja Sverige från katolska kyrkan bekräftades slutligen i Gustav II Adolfs kungaförsäkran 1611, där det definitivt konstaterades att Sverige var ett lutherskt land.

Reformationen i Sverige kom inte i första hand som ett uttryck för behov av reformer inom kyrkan. Inte heller som ett yttrande av missnöje med förhållandena inom katolska kyrkan, vilket var Luthers ursprungliga och första tanke när han spikade upp sina teser på dörren till slottskyrkan i Wittenberg 1517. Gustav Vasa var mycket tidigt ute med att upptäcka de fördelar som fanns med att anamma Luthers nya läror för att bygga en starkt centraliserad regering och stärka rikets finanser.

Under frigörelsen från Kalmarunionen (1397-1523), en union som hade varit en politisk och ekonomisk nödvändighet för att dämma upp den tyska expansionen mot norr under 1300-talet, blev religions tillhörighet en mycket viktig delfråga. Unionsfördraget som skrevs mellan Danmark, Norge och Sverige löstes upp i början av 1500-talet. Under frigörelseprocessen och de strider som följde om den politiska makten i Sverige skaffade sig Gustav Vasa en statsskuld till Lübeck som krävde återbetalning. Genom att närma sig den protestantisk evangeliska kyrkan kunde han komma åt kyrkans egendomar och göra sig oberoende från både den och den redan försvagade Hansan och den andra starka staten i norden vid den här tiden Danmark.

Oroligheter

Reformerna ledde till en rad oroligheter både i Sverige och i Danmark. Däremot besparades den östra delen, nuvarande Finland, från dessa sammandrabbningar. Mycket beroende på att kyrkan i Finland inte var rik, fick konfiskationerna här i öster en mycket mildare prägel. Den mest synliga delen av reformen på den finska sidan var att biskopsslottet Kustö började rivas ner för att markera religionsskiftet i landet.  

I Danmark

I Danmark, och därmed också Norge, drivs reformationen, speciellt i dess inledande fas av radikala folkliga krafter med tyngdpunkt i rikets större städer. Malmö blev den första danska staden där reformationens idéer slog igenom. Borgarna där beslöt sig för att omfatta den nya läran.

Kungen, Kristian II (t.v) tvekade. Men gav trots sin egen katolska övertygelse, tillåtelse åt staden att genomföra lutherska gudstjänster. Samtidigt som han sökte stöd hos påven för att hålla reformationen stången. Efter politiska oroligheter körde adeln ut Kristian II och ersatte honom med hans farbror, vilket ledde till ett borgerligt inbördeskrig där Fyn och Jylland ville se Kristian II:e som kung, medan Skåne höll sig till Kristian II:a. Adeln tvekade med att ta ställning. De såg ogärna Kristian II tillbaka på tronen, men de såg inte heller med gillande på Kristian III:e (t.h) som var en övertygad protestant. Han hade under en utlandsresa varit med på den berömda riksdagen i Worms1521 där Luther, under beskydd av kurfursten Fredrik den III av Sachsen, höll sitt berömda tal till försvar för sina teser. Kristian III:s gick segrande ur inbördeskriget.

  

Grevefejden i Danmark

Den s.k. Grevefejden var ett av historiens krumsprång som visar att det fanns andra krafter än religion som inverkade i händelseförloppet. Märkligt nog är det de till reformationen gynnsamt inställda Skåne och Köpenhamn som stödde den katolska Kristian II medan de landskap som hade mest katolska innevånare, Jylland och Fyn, understödde den protestantiska Kristian II. Kristian III blir till sist den danska kung som genom dekret gör landet Lutherskt 1536, och följande år på samma sätt bestämmer att Norge följer samma trosinriktning.

Det speciella med Danmark var att det fanns två större städer som bekände sig till protestantismen innan kronan gjorde det, Köpenhamn och Malmö. Det första initiativet togs av folket varpå kronan övertog makten över händelseförloppet. Slutresultatet blir därmed rätt snarlik med Sveriges. I båda länder indrogs kyrkans egendomar och prästerskapet blev underställd den centrala världsliga makten. I de nordiska länderna lyckades protestantismen därmed också förbli en enande kraft inom riket, medan det i Tyskland blev en söndrande faktor.

Reformationen i allmänhetens medvetande

De formella besluten från myndigheternas sida att genomföra reformationen genomfördes rätt snabbt och bestämt i de nordiska länderna. Däremot tog det av naturliga skäl längre tid för folket att anamma de nya idéerna. Sacharias Topelius skriver om 1600-talet i Finland ”att katolska läran ännu vidpass hundrade år efter reformationen hängde envist kvar i sinnet, så att visserligen kyrkan i former och anda var luthersk, men däremot folktron i botten katolsk" Gustav Vasa skyndade inte heller aktivt på denna process. För allmogen tog det rätt lång tid att förstå de olika argumenten kring teologiska spörsmål och uppfatta skillnaderna i tron.

Språket påverkas

En långsiktig verkan som reformationen fick gällde språket och litteraturen. I Sverige kom Vasabibeln ut i fullständig form1541 och blev den första boken som skrevs på nysvenska. Svenska språket fick starka influenser från tyskan, det språk från vilket Olaus Petri översatte bibeln. I Danmark kom Hans Mikkelsens översättning av Nya Testamentet ut redan år 1524. Men den verkligt språkliga förnyelsen kom först fem år senare genom den stora humanisten Christiern Pedersens danska översättning ca.1480-1554. Alla översättare var viktiga personer inom den lutherska rörelsen i norden. Eftersom reformationen i de här länderna främst kom inifrån verkade den inspirerande i litterär riktning. I Norge däremot hade reformationen ingen rot bland folket, den blev införd genom kungligt påbud från Köpenhamn, och verkade inte som en förnyande faktor varken i litteraturen eller på språket. Tvärtom gjorde kungamaktens ingripande här och införandet av reformationen slut på den sista återstoden av politisk och språklig självständighet.

I Finland

För finsktalandes del i den östra riksdelen kom också reformationens följder att inverka språkmässigt. Till skillnad mot den norska inriktningen, var inflytandet här främst i positiv bemärkelse. Ganska snart började man i Finland ställa krav på att få höra mässan på sitt eget språk, enligt den lutherska andan, och som också Olaus Petri förespråkade i sina skrivelser; ”at messan skal wara j sinne retta brukning … så moste hon skee på thet mål som förstondelighit är”

 Uppgiften att översätta bibeln till finska gavs åt Finlands stora reformator Mikael Agricola, vars omkring 2500 sidor text i översättning till ett språk som ditintills inte alls hade använts i skrift, saknar motstycke. Sin produktion grundade han i hög grad på latinska och tyska bibelöversättningar. Hans översättning av Nya Testamentet kom ut redan 1548. På 1600-talet var därmed finskan i det närmaste jämställd med svenskan i kyrkliga frågor i Finland, även om den fortfarande var underställd svenskan i administrativa och statliga sammanhang.

Reformationens följder

Reformationen i norden bidrog till att det bildades två starka centralmakter, Danmark och Sverige, i norden. Den verkade för en modernisering och utveckling inom språk och litteratur. Mycket tack vare reformationen utformades språken till den moderna form av danska och svenska som används idag. En drivande kraft var här den lutherska tanken att både man och kvinna skulle få möjlighet att lära sig läsa och skriva.

1600-talets häxor och läkekonsten i Österbotten

Brott och straff

Häxprocesserna har ofta beskrivits som en farsot. Den spred sig från ett område till ett annat under oberäkneliga former.

Under drottning Kristinas regeringstid (1632 -1654) sägs det t.ex. att det i Sverige inte förekom nästan några processer alls. Bara i Umeå trakten förekom en del dokumenterade häxprocesser som ledde till dödsdomar. I övrigt var det i väster rätt sparsamt med dödsdomar för häxeri under den här tiden

Undantaget från den här regeln verkar ha funnits på östra sidan om Bottenviken. I Österbotten förekom då åtskilliga häxprocesser, i ett landskap som vid den tiden var en del av det svenska riket. Under 1650-talet fördes ett femtiotal olika processer. Det var i relation till invånarantalet mycket mera än i Sverige, men också mera än i landskapet Egentliga Finland, som ”bara” hade tjugo häxprocesser.

De svenska häxprocesserna tog fart igen år 1668 under Karl den XI:s regering, då den hysteri som kallades "det stora oväsendet" bröt ut och som ledde till hundratals häxprocesser. Också nu var Österbotten med, eftersom landskapet verkade ha begåvats med många häxor, vilket sysselsatte domstolarna. Alla instämda till tings för trolleri dömdes ändå inte till döden, men åtskilliga miste huvudet genom halshuggning efter att ha befunnits skyldiga till häxeri.

Halshuggning eller hängning verkade i Österbotten ha varit den vanligaste metoden när det gällde att avrätta en person för häxeri. Det var också ett vanligt tillvägagångssättet vid andra brott som generade dödsdom vid den här tiden. Bödelns arvode var i Vasa tre daler för halshuggning, fyra för en hängning och fem daler för bränning och stegling. Priset kan ha varit en orsak till att halshuggning var den vanligaste formen av avrättning för häxeri. Metoden var helt enkelt billigast för samhället, som också stod för räkningen.

Vem som dömdes

I de flesta fall verkar det ha varit kvinnor som var mest utsatta när det gällde att få dödsdomar. Domarna verkade ha varit mera benägna att frikänna, eller döma till böter, om det var en man som anklagades. Ändå var det inte ovanligt med män som anklagades för häxeri. Ironiskt nog blev bödeln Hakalainen i Vasa misstänkt för trolldom våren 1695. Han som själv hade avrättat ett tiotal häxor i landskapet. Bödeln frikändes till sist av rätten efter att man konstaterat att han sysslat med läkedom inte trolldom.

Läkedom eller trolldom? Det var frågan

Gränsen mellan trolldoms och läkedomskonst var hårfin. Läkemannen, eller -kvinnan, i byn var i allmänhet en lika respektingivande som fruktad person. Att han ”trollade” bort sjukdomar, var för de som levde på 1600-talet inget ont i sig. Frälsaren själv hade ju ”trollat” bort sjukdomar, och lärt sina lärjungar samma konst. Att ”läsa” över brygden och utföra vissa riter när man gav dem var inget fel heller. Fanns det inte i den heliga skriften något om bönens kraft? Magi och sjukdomar var en naturlig koppling i 1600-talets tankevärd, utan att det nödvändigtvis stötte sig med kyrkans läror. 

I ett samhälle som ansåg att det sjukdomar orsakades av onda krafter fanns det inget naturligare än att åkalla andevärlden för att försöka bli botade från det onda. Ibland klippte man ut sidor ur bibeln för att göra medicin av dem. I Oravais har man hittat en läkemans bibel, där namnet ”Jesus” har blivit urklippt på varje ställe i boken. Lapparna hade blivit malda och serverade som läkande bryggd.

Man kan istället undra när läkekonsten blev ”ond”. Var det när försöken att bota misslyckades? När man tyckte att ”den kloke” inte alls var så klok, utan att han eller hon snarare verkade förvärra mer än kurera? Hakalainen (bödeln och läkemannen) kom undan sin dom, eftersom han kunde påvisa att borgaren Matts Mickelssons pojke faktiskt blivit fri från sina plågor. Om det sen var tack vare hans kunnande, eller trots den som pojken blev frisk, kan sen diskuteras.

En annan sida av läkandets konst, var att läkaren ibland kunde frestas att kontakta ”den andra sidan”, det vill säga djävulen, för att få mera kraft i att bota sjuka. ”Alla visste” ju att det sist och slutligen var fan själv som både kunde ”sätta” en sjukdom på någon, men också satt inne med kunskapen om hur man kunde ta bort det onda. (bild: svartbok med formler för botande av sjuka)

Manlig eller kvinnlig ”häxa”

Generellt sett kan man väl säga, utan att bli anklagad för allt för mycket historieförfalskning, att det var mest kvinnor som blev dömda för häxeri. Så var det också i Österbotten. Däremot är det inte så sagt att anklagelserna kom utav att de var kvinnor. Om man utan feministiska linser tittar i historieböckerna, upptäcker man ganska snart att det verkar som om det var lika stor risk för en man som utövade läkekonst att bli anklagad för häxeri, som det var för en kvinna. Även om kvinnor verkade ha större risk för att bli dömda.

Att det var till övervägande del kvinnor som blev anklagad, kan bero på flera orsaker. För det första var ”den kloka” eller ”helaren” ofta en kvinna i byn. Precis som det idag ofta är mamma eller mormor som man först går till när man är sjuk. Rent procentuellt sett var det alltså större chans att ”häxan” var av kvinnligt kön.

För det andra, verkade kvinnorna vara mera utsatta för personliga angrepp. Oftast kom anklagelserna från en annan kvinna, som ledde till en häxprocess. Där den anklagade  i sin tur pekade ut olika kvinnor som häxor vilka hon hade ”ett horn” i sidan till. Personliga meningsskiljaktigheter låg ofta i botten när man började nysta i häxerianklagelserna, och de fortsatte ofta ända upp på galgbacken där anklagelser och motanklagelser kunde hagla tätt. Vilket ledde till nya rättegångar efter att den dömde blivit avrättad. En i sig dödlig ringdans av häxeri.

Dom för felbehandling?

Med en behandling som kunde inbegripa allt från avföring från en människa, urin och vägglöss, till likdelar sprit och bly. Kan man ibland undra om inte häxprocesserna ibland var ett utslag för vanmakt inför felbehandling.

Hur tror vi ett spädbarn reagerade på behandlingen av något man på den tiden kallade ”torsk”? En sjukdom som ansågs komma av att barnet inte tog upp föda på rätt sätt. Sjukdomen behandlades genom att man dränkte en trasa i urin som det sen fick suga på.

Också jag skulle idag vara benägen att bränna den läkaren på bål, som ordinerat en sådan kur åt mitt sjuka barn. De visste inte varför. Men en sak var säker. Barnet blev inte bättre.
 ©

Kungliga Österbottens regemente på 1600-talet

1626

Under stormaktstiden 1626, och när trettioåriga kriget redan pågått åtta år, bildades Kungliga Österbottniska infanteriregementet dit soldaterna som blev utskrivna ur de Österbottniska socknarna i Finland kom att tillhöra. Genom tiderna blev det vissa förändringar, men som enhet fanns regementet kvar ända till 1810.

Regementets början

Regementet bestod av åtta kompanier, med en totalstyrka av 1149 man. Man ville få folk från samma område för att de skulle utgöra en enhetlig grupp också språkligt. Vilket gjorde att Österbottniska infanteriregementets språk var svenska. Beväpningen var musköter (gevär) för de som hade eldvapen, de övriga utrustades med hugg- och stickvapen av olika slag.

Den första regementschefen hette Alexander von Essen, men han efterträddes ganska snart av överstelöjtnant Hans Kyhle. Ätten Kyhle (el. Kyle) var en svensk adelssläkt, som nu är utdöd, och som ursprungligen kom till Sverige från Tyskland med kung Albrekt av Mecklenburg.

Trettioåriga kriget

1630 beslöt kung Gustav II Adolf att ingripa i trettioåriga kriget. Han landsteg på midsommaren det året i norra Tyskland. Följande år i juli sändes också Österbottens regemente dit. De kom först till Stralsund men flyttades efter några veckor till Greifswald där man mönstrade in i 22:a augusti. Fältsjukdomar började genast göra sig gällande. I september låg 142 av mannarna sjuka i Greifswald och 79 i Stralsund.

Man fick order i september att förena sig med en armékår som leddes av Åke Tott.

Greve Tott hade under sommaren rensat Mecklenburg från katolska trupper, men ännu fanns det några befästa städer att inta. Hela truppstyrkan bestod av ca 8000 man. De 651 man av österbottningarna, som ännu fanns kvar efter alla sjukdomar, fick i uppdrag att vara med om att blockera Rostock och Wismar.

Belägringen av Rostock blev framgångsrik och slutade efter en kort belägring med att stadens försvarare kapitulerade mot fritt avtåg.  Wismar, som var omgiven av vatten, var svårare att inta. Staden hade dessutom en garnison på 3000 man, förstärkt med kavalleri och krigsfartyg. Efter att den inringats den 17 oktober, tog det ända till januari 1632 innan den intogs.  Det österbottniska regementet blev här garnisonstrupper tillsammans med ett regemente från Västergötland.

Garnisonstjänst, plundring och förflyttningar

Österbottningarna var kvar i Wismar ända fram till 1648 och deltog inte i Gustav II Adolfs fälttåg söderut. Inte heller var man med om slaget vid Lützen där kungen stupade 6 november 1632.

 Efter kungens död blev kriget ytterst brutalt. Tidigare hade svenska trupper fått stränga förhållningsregler att civilbefolkningen på inga sätt fick trakasseras där man drog fram. Johan Banér som övertog det militära ansvaret över de svenska trupperna hade en annan syn på sina trupper. Han ansåg att det var soldatens rätt att ta vad han ville ha där armén drog fram. Nu luckrades disciplinen upp och man plundrade och drog fram på samma sätt som övriga arméer. Eget folk räckte inte längre till, utan män från hela Europa legades in i rullorna.

Förluster i kriget

Som för alla andra truppstyrkor var det inte fiendens vapen som skördade de flesta offren bland österbottningarna. Fältsjukan var en betydligt svårare motståndare. Året 1638 blev det svåraste året under regementets tid i Tyskland. När det låg förlagt vid Anklam, hade 575 man avlidit, de flesta i sjukdomar. Utters kompani med folk från Malax i Österbotten led de svåraste förlusterna med 80 döda. Så småningom började också utskrivna från Österbotten skickas till andra truppslag. Österbottningar från kustbyarna började allt mera tillhöra flottan.

Mellan åren 1643-1645 fördelades också hälften av regementet att ta del i den väpnade konflikten som uppstod med Danmark, i Kalmar och på Gotland.  Regementets andel inskränkte sig där till garnisonstjänst. Andra hälften fanns kvar i Tyskland.

Krigets slut

År 1648 var Trettioåriga krigets sista år. I det sista fälttåget mot Bayern, som var avsett att sätta press på fredsförhandlingarna och som utvecklade sig till ett regelrätt plundringståg, deltog också Österbottens regemente. Under marschen norrut fick man veta att freden slutits, under goda villkor för Sveriges del, i freden som underhandlats fram i Westfalen. Sverige fick en del områden i norra Tyskland, bl.a. Pommern och öarna utanför kusten. Efter aderton år i fält blev regementet hemförlovat. Vid mönstringen i Wismar den 17 oktober 1649 bestod den av 736 man. Hur många som dog i Trettioåriga kriget inom regementet vet man inte, men troligtvis rörde det sig om tusentals.

Från år 1620 blev allt fler från Österbotten utskrivna som ”båtsmän” i stället för knektar. Ändå fortsatte också utskrivningarna till infanteriregementet. Regementet deltog i både Karl X Gustavs krig och i Karl XI:s fälttåg. Det är svårt att säga exakt var de fanns. 

Det kunde finnas folk från Österbotten både i Sverige, eller som garnison i Riga. År 1674 bestämdes det att hela kustområdet, från Kristinestad till Uleåborg skulle läggas under Amiralitetet och leverera "båtsmän".

Hemförlovning

De hemförlovade soldaterna ställde till problem i hemlandet. Otaliga rättsprotokoll från mitten av 1600-talet vittnade om att soldaterna när de kom hem inte alltid kunde skilja mellan sitt eget land och fiendeland. 

Mord och slagsmål figurerar i rättsprotokollen. 1661 sändes i Vasa ett par rådmän till major Jöns Roderskiöld för att be honom förbjuda sina soldater att väsnas på gatorna.

Hos den tyskättade kaplanen Petter Jesenhausen hölls samma år ett soldatbröllop där Anders Eriksson Munk hade farit omkring med värjan i handen efter att han först själv slagits blodig.
Tidigare, året 1654, hade Munks kompani och ett annat kompani råkat i gräl med varandra under firandet av ett dop, med en död man som följd. Offret fick halsen avskuren.

 ©

Geeken

Redan när jag gick i lågstadiet var jag intresserad av historia. Diskuterade en gång om aztekerna med min lärare när jag gick i sexan. Förstod inte riktigt varför hon envisades med att säga att det var ett konstigt ämne att tala med en som bara var tolv år om. För mig kändes det hur naturligt som helst. (förutom att jag inte kunde uttala "azteker" rätt)

I högstadiet handlade intresset om andra världskriget. Vilket i och för sig inte är så ovanligt i den åldern. Konstigare är det däremot kanske att läsa böcker som "Tredje rikets uppgång och fall" och "Mein Kampf" på fritiden. Den sista orkade jag däremot inte helt igenom, om hela sanningen skall fram. 
(Hitlerboken borde ha fått pris som världens tråkigaste litterära verk genom tiderna)

Under vuxentiden har intresset om historia hållit i sig. Men inte varit fäst vid något speciellt område. Har lånat och köpt böcker som jag hittat om historia, Ingen särskild  epok eller område har varit viktigare än ett annat. Romaner, faktaböcker, tidningar och sajter så där i allmänhet, allt om historia har varit intressant. Besöket på British museum var en våt dröm för en geek som mig.

Så småningom blev intresset ändå fokuserat på romarriket. Höjdpunkten på det intresset blev resan till Italien i sommar.

Nu har fokuset skiftat igen. På grund av jobbet har jag fått repetera och fördjupat vad jag kan om trettioåriga kriget. Av en händelse började jag i samband med det titta på hur kriget påverkade Österbotten på 1600-talet, och samtidigt lite allmänt om vår egen historia här i området.

Och vad upptäcker man? Att ens eget närområdes historia kan var minst lika intressant som vilket annat ämne i historien som helst.

Tänk hur lite jag visste om städerna och byarna omkring det område jag själv växt upp i. Och att det dessutom är intressant!
Hela resan i historien har varit lite som att gå över ån efter vatten. För att citera en gammal klyscha. 


Kan någon nu please damma av mig nu?

Folksjälen

Som historiskt intresserad har jag mycket svårt för ordet folksjäl. Ordet ger så mycket svängrum för missbruk.
Man får så lätt bilden av att folk och folkslag drivs av någon mystisk gemensam tanke. En drivkraft som driver ett visst folkslag att handla på ett sätt som inte ger dem något annat val.
Diktatorer och demagoger har använt ordet för att rättfärdiga de mest skrämmande politiska program man kan tänka sig. "Vi måste handla på det här sättet" vår "folksjäl" driver oss att göra det på det här sättet.
Efter att man etablerat vad folksjälen är, blir steget inte långt till att förkroppsliga den i någon form. Mina tankar går lätt tillbaks till 1900-talets mitt då man i Tyskland krävde enorma offer för den gemensamma folksjälens skull. Faderlandet i sin tur blev kroppen som skulle förverkliga den här "gemensamma" folkets vilja. Som jag inte är så säker på att var så "gemensam" till alla delar när allt kommer omkring.

På grund av det här blev jag mycket illa berörd när en doktor i etnologi igår började tala om litteraturen som; det rum i vilken vi vårdar vårt lands "folksjäl". Hur kan man ännu på 2000-talet tala om något sådant?
När skall människor lära sig att vi alla är individer? Att vi alla har egna val att göra. Ingen drivs av någon mystisk "folksjäl" som predestinerar dem att handla på ett givet sätt. Historien skapas inte av någon överjordisk kraft som påverkar, tvingar, får människor att handla på ett visst sätt och där individen står utan egna valmöjlighet.

Jag tror att historien skapas av människor som i grund och botten är ganska lika. Vi har liknande drömmar och drivs av likartade passioner oberoende av var man bor på jorden, eller vilken hudfärg personen råkar ha. Hur de yttre omständigheterna sedan griper in och formar historien, är en annan sak.Kulturen kan påverka vårt beteende. Men jag tycker man går ett steg för långt när man utnämner kultur till någon form av "folksjäl".

Om vi tänker oss att någon i en liten by köper en viss typ av bil. Han är väl sedd i byn, och byborna tycker att han är på något sätt framträdande. Grannen kommer in och tycker att det var en verkligt fin bil, och att han skall minsann ha en likadan. Dessutom vill han gärna visa att han också har råd med samma bil som den första personen. En tredje person tycker också att det är en bil för honom, och dessutom har ju snart "alla" en sådan bil. Bilen blir plötsligt något som får en att passa in i byns gemenskap. Och snart står halva byn där med en bil av samma märke. Vad säger det här om den byn? Att den har en "folksjäl" som tvingar folk att köra ett visst bilmärke?

Till mig säger det bara att människan är ett flockdjur, som är så rädda att vara annorlunda, att man till och med låter flocken påverka vilken bil man kör med. Dessutom visar det också på att det finns en inneboende avund mellan grannar som gör att man gärna skaffar sig saker som de har. Men att det här skulle vara någon form av "folksjäl"? Det tror jag inte på.

Världen skulle på många olika sätt vara en bättre plats att leva på om vi valde att följa andra drifter än avund och önskan att vara andra till lags. Tyvärr inskränker sig de här drifterna inte alltid till att enbart bestämma över vilken bil man köper. Allt för ofta påverkar det också hur man behandlar andra människor. Tänk om människor istället skulle skaffa sig en klar personlig bild över vad som är rätt, och göra bruk av sin individuella möjlighet att handla i rätt riktning. Istället för att följa de lägsta drifterna i människans natur i form av en flock. En påhittad "folksjäl" har allt för ofta varit ett undanflykt för människor att följa minsta motståndets lag, istället för att följa sitt eget samvetes röst.