Geeken

Redan när jag gick i lågstadiet var jag intresserad av historia. Diskuterade en gång om aztekerna med min lärare när jag gick i sexan. Förstod inte riktigt varför hon envisades med att säga att det var ett konstigt ämne att tala med en som bara var tolv år om. För mig kändes det hur naturligt som helst. (förutom att jag inte kunde uttala "azteker" rätt)

I högstadiet handlade intresset om andra världskriget. Vilket i och för sig inte är så ovanligt i den åldern. Konstigare är det däremot kanske att läsa böcker som "Tredje rikets uppgång och fall" och "Mein Kampf" på fritiden. Den sista orkade jag däremot inte helt igenom, om hela sanningen skall fram. 
(Hitlerboken borde ha fått pris som världens tråkigaste litterära verk genom tiderna)

Under vuxentiden har intresset om historia hållit i sig. Men inte varit fäst vid något speciellt område. Har lånat och köpt böcker som jag hittat om historia, Ingen särskild  epok eller område har varit viktigare än ett annat. Romaner, faktaböcker, tidningar och sajter så där i allmänhet, allt om historia har varit intressant. Besöket på British museum var en våt dröm för en geek som mig.

Så småningom blev intresset ändå fokuserat på romarriket. Höjdpunkten på det intresset blev resan till Italien i sommar.

Nu har fokuset skiftat igen. På grund av jobbet har jag fått repetera och fördjupat vad jag kan om trettioåriga kriget. Av en händelse började jag i samband med det titta på hur kriget påverkade Österbotten på 1600-talet, och samtidigt lite allmänt om vår egen historia här i området.

Och vad upptäcker man? Att ens eget närområdes historia kan var minst lika intressant som vilket annat ämne i historien som helst.

Tänk hur lite jag visste om städerna och byarna omkring det område jag själv växt upp i. Och att det dessutom är intressant!
Hela resan i historien har varit lite som att gå över ån efter vatten. För att citera en gammal klyscha. 


Kan någon nu please damma av mig nu?

Folksjälen

Som historiskt intresserad har jag mycket svårt för ordet folksjäl. Ordet ger så mycket svängrum för missbruk.
Man får så lätt bilden av att folk och folkslag drivs av någon mystisk gemensam tanke. En drivkraft som driver ett visst folkslag att handla på ett sätt som inte ger dem något annat val.
Diktatorer och demagoger har använt ordet för att rättfärdiga de mest skrämmande politiska program man kan tänka sig. "Vi måste handla på det här sättet" vår "folksjäl" driver oss att göra det på det här sättet.
Efter att man etablerat vad folksjälen är, blir steget inte långt till att förkroppsliga den i någon form. Mina tankar går lätt tillbaks till 1900-talets mitt då man i Tyskland krävde enorma offer för den gemensamma folksjälens skull. Faderlandet i sin tur blev kroppen som skulle förverkliga den här "gemensamma" folkets vilja. Som jag inte är så säker på att var så "gemensam" till alla delar när allt kommer omkring.

På grund av det här blev jag mycket illa berörd när en doktor i etnologi igår började tala om litteraturen som; det rum i vilken vi vårdar vårt lands "folksjäl". Hur kan man ännu på 2000-talet tala om något sådant?
När skall människor lära sig att vi alla är individer? Att vi alla har egna val att göra. Ingen drivs av någon mystisk "folksjäl" som predestinerar dem att handla på ett givet sätt. Historien skapas inte av någon överjordisk kraft som påverkar, tvingar, får människor att handla på ett visst sätt och där individen står utan egna valmöjlighet.

Jag tror att historien skapas av människor som i grund och botten är ganska lika. Vi har liknande drömmar och drivs av likartade passioner oberoende av var man bor på jorden, eller vilken hudfärg personen råkar ha. Hur de yttre omständigheterna sedan griper in och formar historien, är en annan sak.Kulturen kan påverka vårt beteende. Men jag tycker man går ett steg för långt när man utnämner kultur till någon form av "folksjäl".

Om vi tänker oss att någon i en liten by köper en viss typ av bil. Han är väl sedd i byn, och byborna tycker att han är på något sätt framträdande. Grannen kommer in och tycker att det var en verkligt fin bil, och att han skall minsann ha en likadan. Dessutom vill han gärna visa att han också har råd med samma bil som den första personen. En tredje person tycker också att det är en bil för honom, och dessutom har ju snart "alla" en sådan bil. Bilen blir plötsligt något som får en att passa in i byns gemenskap. Och snart står halva byn där med en bil av samma märke. Vad säger det här om den byn? Att den har en "folksjäl" som tvingar folk att köra ett visst bilmärke?

Till mig säger det bara att människan är ett flockdjur, som är så rädda att vara annorlunda, att man till och med låter flocken påverka vilken bil man kör med. Dessutom visar det också på att det finns en inneboende avund mellan grannar som gör att man gärna skaffar sig saker som de har. Men att det här skulle vara någon form av "folksjäl"? Det tror jag inte på.

Världen skulle på många olika sätt vara en bättre plats att leva på om vi valde att följa andra drifter än avund och önskan att vara andra till lags. Tyvärr inskränker sig de här drifterna inte alltid till att enbart bestämma över vilken bil man köper. Allt för ofta påverkar det också hur man behandlar andra människor. Tänk om människor istället skulle skaffa sig en klar personlig bild över vad som är rätt, och göra bruk av sin individuella möjlighet att handla i rätt riktning. Istället för att följa de lägsta drifterna i människans natur i form av en flock. En påhittad "folksjäl" har allt för ofta varit ett undanflykt för människor att följa minsta motståndets lag, istället för att följa sitt eget samvetes röst.

Österbotten

Var och vad är Österbotten?

På finska heter landskapet Österbotten ”Pohjanmaa”. Ordagrant; ”Norrland”. Hela området täcker det historiska landskapet i norra och mellersta Finland mellan Bottniska viken och gränsen mot Ryssland. En tredjedel av det nuvarande Finlands yta. Landskapet är flackt och domineras av ett stenigt jordbrukslandskap som bryts av stora skogar, åar och älvar. Havet bildar ett väldigt blickfång längst i väster.

Idag tänker vi på Österbotten som en del av Finland, men från 1200-talet och ända fram till 1700-talet betraktade man det som en egen landsdel i det Svenska riket. Suomenselkä bildade en naturlig gräns mellan landskapet i norr, och det ”Egentliga Finland” med sina sjöar i söder.

När Gustav II Adolf vistades i den östra riksdelen sa han att han var ”här” i Finland, inte ”där” i Österbotten. Man färdades ”emellan Finland och Österbotten”. Ibland lydde Västerbotten och Österbotten under samma landshövding. Då talade man om ”Wester Norlanden” och ”Öster Norlanden”. Ett uttryck som ännu lever kvar i finskans ”Pohjanmaa”. 1648 blev Per Brahe generalguvernör över ”Finland samt med Åland och Österbotten”. Österbotten började först mot slutet av 1700-talet vara en del av begreppet Finland.

 Svenska tiden

När och hur den svenska tiden i landskapet började vet vi mycket lite om. Enligt historieskrivaren Johannes Messenius (1679-1636) landsteg Birger Jarl i Österbotten på 1200-talet under sitt korståg, och drog därifrån vidare mot Tammerfors. Och andra sidan skrev samma person också en alldeles egen tolkning av den finska historien, från Noas tid ända fram till sin egen. Vilket tyder på att källhänvisningarna inte alltid var de bästa. Messenius var ändå själv i Vasa 1616, och studerade handlingar som berättade om landskapets historia.

Vad vi kan vara säkra på, är att den svenska tiden var lång. Åtminstone från 1200-talet fram till 1809, då hela Finland och Österbotten blev ryskt.

Människorna i Österbotten

Trots att innevånarna till övervägande del alltid har varit bönder, stämmer inte den stereotypiska medeltida synen på bonden, som bunden till torvan, in på de som levde i Österbotten förr.

Ett stort mått av företagsamhet och driftighet har varit utmärkande för människorna här. Tidigt började bönderna bygga båtar, för att komma över de stora avstånden, och på så sätt bedriva handel. De tog sig till Norra Tyskland, Reval och förstås till moderlandet, Svea rike. Långt inne i Mälaren seglade de för att sälja sina produkter, tran tjära och olika jordbruksprodukter, och skaffade hem det de själva behövde.  

Enstaka bönder i Österbotten på 1500-talet hade på det här sättet ”förvärfvat” en stor förmögenhet och uppträdde ”som väldiga kaxar”. Ibland kallades de för ”bondekungar”. En sådan ”kung” var Hans Hansson Fordell från Pedersöre (Persön) socken, om tvingades fly västerut som en av ledarna under klubbekriget.

Den hårda beskattningen i hela det svenska riket under 1600-talets stormaktstid med tillhörande krig, satte prov på företagsamheten, och riktade kronans uppmärksamhet på områdets stora möjligheter. För att komma tillrätta med skattetrycket, och bekosta det ständiga kravet på utskrivning av soldater, började man producera tjära i större skala.

Städerna

Under den här tiden grundades de första städerna i Österbotten.  Uleåborg (1605), Vasa (1606) var de första städerna. De följdes tätt av Nykarleby och Karleby (1620) och några år senare av Kristinestad och Brahestad (1649) Jakobstad (1652). Minstingen Kaskö kom till, i den långa raden av städer vid den Österbottniska kusten, först 1785.

Det var främst det svarta guldet som drog till sig borgerskapet. Vid åmynningarna bildades små städer som tog till vara den jämna strömmen av tjära som flöt ut mot kusten inifrån landet. Nyinflyttade borgare från hela riket drog nytta av böndernas driftighet och utnyttjade sina handelsrättigheter för att göra sig förmögenheter. Vilket i och för sig inte hindrade en del bönder från att fortsätta att uppträda som fria entreprenörer.

 Det var inte bara från den västra riksdelen de här borgarna kom. Med på tjärruschen var savolaxare, tyskar och skottar. En inflyttning som uppmuntrades av Gustav II Adolf och som gjorde Österbotten till ett minst sagt, vad vi skulle kalla idag, internationell marknad. Ett EU i miniatyr.

Mot slutet av 1700-talet förlorade tjärbränningen något av sin betydelse i den södra delen av Österbotten. Byggandet av fartyg ökade i betydelse.  En annan viktig näring, som var en naturlig följd av alla krig som drog fram över Norden, var att sjuda salpeter. En av de viktigaste ingredienserna i tillverkningen av svartkrut.  Från och med 1770-talet började man tillverka salpeter i stor skala. En tredjedel av den svenska krigsmaktens salpeter kom från Österbotten vid skilsmässan 1809.

Idag

Det nuvarande svenska Österbotten i det självständiga Finland är bara en liten smal kustremsa från Sideby i söder till Karleby i norr. Från den svenska tiden har man kvar, inte bara språket, utan också en driftighet och företagsamhet som fortfarande gör sig gällande i regionen.

Skogen är fortfarande viktig, och jordbruket. Nya näringar prövas på, och utvecklas. Allt från högteknologiska lösningar till odling av tomater i växthus. Byggandet av båtar har fortsatt ännu idag.

 ©