Österbotten

Var och vad är Österbotten?

På finska heter landskapet Österbotten ”Pohjanmaa”. Ordagrant; ”Norrland”. Hela området täcker det historiska landskapet i norra och mellersta Finland mellan Bottniska viken och gränsen mot Ryssland. En tredjedel av det nuvarande Finlands yta. Landskapet är flackt och domineras av ett stenigt jordbrukslandskap som bryts av stora skogar, åar och älvar. Havet bildar ett väldigt blickfång längst i väster.

Idag tänker vi på Österbotten som en del av Finland, men från 1200-talet och ända fram till 1700-talet betraktade man det som en egen landsdel i det Svenska riket. Suomenselkä bildade en naturlig gräns mellan landskapet i norr, och det ”Egentliga Finland” med sina sjöar i söder.

När Gustav II Adolf vistades i den östra riksdelen sa han att han var ”här” i Finland, inte ”där” i Österbotten. Man färdades ”emellan Finland och Österbotten”. Ibland lydde Västerbotten och Österbotten under samma landshövding. Då talade man om ”Wester Norlanden” och ”Öster Norlanden”. Ett uttryck som ännu lever kvar i finskans ”Pohjanmaa”. 1648 blev Per Brahe generalguvernör över ”Finland samt med Åland och Österbotten”. Österbotten började först mot slutet av 1700-talet vara en del av begreppet Finland.

 Svenska tiden

När och hur den svenska tiden i landskapet började vet vi mycket lite om. Enligt historieskrivaren Johannes Messenius (1679-1636) landsteg Birger Jarl i Österbotten på 1200-talet under sitt korståg, och drog därifrån vidare mot Tammerfors. Och andra sidan skrev samma person också en alldeles egen tolkning av den finska historien, från Noas tid ända fram till sin egen. Vilket tyder på att källhänvisningarna inte alltid var de bästa. Messenius var ändå själv i Vasa 1616, och studerade handlingar som berättade om landskapets historia.

Vad vi kan vara säkra på, är att den svenska tiden var lång. Åtminstone från 1200-talet fram till 1809, då hela Finland och Österbotten blev ryskt.

Människorna i Österbotten

Trots att innevånarna till övervägande del alltid har varit bönder, stämmer inte den stereotypiska medeltida synen på bonden, som bunden till torvan, in på de som levde i Österbotten förr.

Ett stort mått av företagsamhet och driftighet har varit utmärkande för människorna här. Tidigt började bönderna bygga båtar, för att komma över de stora avstånden, och på så sätt bedriva handel. De tog sig till Norra Tyskland, Reval och förstås till moderlandet, Svea rike. Långt inne i Mälaren seglade de för att sälja sina produkter, tran tjära och olika jordbruksprodukter, och skaffade hem det de själva behövde.  

Enstaka bönder i Österbotten på 1500-talet hade på det här sättet ”förvärfvat” en stor förmögenhet och uppträdde ”som väldiga kaxar”. Ibland kallades de för ”bondekungar”. En sådan ”kung” var Hans Hansson Fordell från Pedersöre (Persön) socken, om tvingades fly västerut som en av ledarna under klubbekriget.

Den hårda beskattningen i hela det svenska riket under 1600-talets stormaktstid med tillhörande krig, satte prov på företagsamheten, och riktade kronans uppmärksamhet på områdets stora möjligheter. För att komma tillrätta med skattetrycket, och bekosta det ständiga kravet på utskrivning av soldater, började man producera tjära i större skala.

Städerna

Under den här tiden grundades de första städerna i Österbotten.  Uleåborg (1605), Vasa (1606) var de första städerna. De följdes tätt av Nykarleby och Karleby (1620) och några år senare av Kristinestad och Brahestad (1649) Jakobstad (1652). Minstingen Kaskö kom till, i den långa raden av städer vid den Österbottniska kusten, först 1785.

Det var främst det svarta guldet som drog till sig borgerskapet. Vid åmynningarna bildades små städer som tog till vara den jämna strömmen av tjära som flöt ut mot kusten inifrån landet. Nyinflyttade borgare från hela riket drog nytta av böndernas driftighet och utnyttjade sina handelsrättigheter för att göra sig förmögenheter. Vilket i och för sig inte hindrade en del bönder från att fortsätta att uppträda som fria entreprenörer.

 Det var inte bara från den västra riksdelen de här borgarna kom. Med på tjärruschen var savolaxare, tyskar och skottar. En inflyttning som uppmuntrades av Gustav II Adolf och som gjorde Österbotten till ett minst sagt, vad vi skulle kalla idag, internationell marknad. Ett EU i miniatyr.

Mot slutet av 1700-talet förlorade tjärbränningen något av sin betydelse i den södra delen av Österbotten. Byggandet av fartyg ökade i betydelse.  En annan viktig näring, som var en naturlig följd av alla krig som drog fram över Norden, var att sjuda salpeter. En av de viktigaste ingredienserna i tillverkningen av svartkrut.  Från och med 1770-talet började man tillverka salpeter i stor skala. En tredjedel av den svenska krigsmaktens salpeter kom från Österbotten vid skilsmässan 1809.

Idag

Det nuvarande svenska Österbotten i det självständiga Finland är bara en liten smal kustremsa från Sideby i söder till Karleby i norr. Från den svenska tiden har man kvar, inte bara språket, utan också en driftighet och företagsamhet som fortfarande gör sig gällande i regionen.

Skogen är fortfarande viktig, och jordbruket. Nya näringar prövas på, och utvecklas. Allt från högteknologiska lösningar till odling av tomater i växthus. Byggandet av båtar har fortsatt ännu idag.

 ©