Kungliga Österbottens regemente på 1600-talet

1626

Under stormaktstiden 1626, och när trettioåriga kriget redan pågått åtta år, bildades Kungliga Österbottniska infanteriregementet dit soldaterna som blev utskrivna ur de Österbottniska socknarna i Finland kom att tillhöra. Genom tiderna blev det vissa förändringar, men som enhet fanns regementet kvar ända till 1810.

Regementets början

Regementet bestod av åtta kompanier, med en totalstyrka av 1149 man. Man ville få folk från samma område för att de skulle utgöra en enhetlig grupp också språkligt. Vilket gjorde att Österbottniska infanteriregementets språk var svenska. Beväpningen var musköter (gevär) för de som hade eldvapen, de övriga utrustades med hugg- och stickvapen av olika slag.

Den första regementschefen hette Alexander von Essen, men han efterträddes ganska snart av överstelöjtnant Hans Kyhle. Ätten Kyhle (el. Kyle) var en svensk adelssläkt, som nu är utdöd, och som ursprungligen kom till Sverige från Tyskland med kung Albrekt av Mecklenburg.

Trettioåriga kriget

1630 beslöt kung Gustav II Adolf att ingripa i trettioåriga kriget. Han landsteg på midsommaren det året i norra Tyskland. Följande år i juli sändes också Österbottens regemente dit. De kom först till Stralsund men flyttades efter några veckor till Greifswald där man mönstrade in i 22:a augusti. Fältsjukdomar började genast göra sig gällande. I september låg 142 av mannarna sjuka i Greifswald och 79 i Stralsund.

Man fick order i september att förena sig med en armékår som leddes av Åke Tott.

Greve Tott hade under sommaren rensat Mecklenburg från katolska trupper, men ännu fanns det några befästa städer att inta. Hela truppstyrkan bestod av ca 8000 man. De 651 man av österbottningarna, som ännu fanns kvar efter alla sjukdomar, fick i uppdrag att vara med om att blockera Rostock och Wismar.

Belägringen av Rostock blev framgångsrik och slutade efter en kort belägring med att stadens försvarare kapitulerade mot fritt avtåg.  Wismar, som var omgiven av vatten, var svårare att inta. Staden hade dessutom en garnison på 3000 man, förstärkt med kavalleri och krigsfartyg. Efter att den inringats den 17 oktober, tog det ända till januari 1632 innan den intogs.  Det österbottniska regementet blev här garnisonstrupper tillsammans med ett regemente från Västergötland.

Garnisonstjänst, plundring och förflyttningar

Österbottningarna var kvar i Wismar ända fram till 1648 och deltog inte i Gustav II Adolfs fälttåg söderut. Inte heller var man med om slaget vid Lützen där kungen stupade 6 november 1632.

 Efter kungens död blev kriget ytterst brutalt. Tidigare hade svenska trupper fått stränga förhållningsregler att civilbefolkningen på inga sätt fick trakasseras där man drog fram. Johan Banér som övertog det militära ansvaret över de svenska trupperna hade en annan syn på sina trupper. Han ansåg att det var soldatens rätt att ta vad han ville ha där armén drog fram. Nu luckrades disciplinen upp och man plundrade och drog fram på samma sätt som övriga arméer. Eget folk räckte inte längre till, utan män från hela Europa legades in i rullorna.

Förluster i kriget

Som för alla andra truppstyrkor var det inte fiendens vapen som skördade de flesta offren bland österbottningarna. Fältsjukan var en betydligt svårare motståndare. Året 1638 blev det svåraste året under regementets tid i Tyskland. När det låg förlagt vid Anklam, hade 575 man avlidit, de flesta i sjukdomar. Utters kompani med folk från Malax i Österbotten led de svåraste förlusterna med 80 döda. Så småningom började också utskrivna från Österbotten skickas till andra truppslag. Österbottningar från kustbyarna började allt mera tillhöra flottan.

Mellan åren 1643-1645 fördelades också hälften av regementet att ta del i den väpnade konflikten som uppstod med Danmark, i Kalmar och på Gotland.  Regementets andel inskränkte sig där till garnisonstjänst. Andra hälften fanns kvar i Tyskland.

Krigets slut

År 1648 var Trettioåriga krigets sista år. I det sista fälttåget mot Bayern, som var avsett att sätta press på fredsförhandlingarna och som utvecklade sig till ett regelrätt plundringståg, deltog också Österbottens regemente. Under marschen norrut fick man veta att freden slutits, under goda villkor för Sveriges del, i freden som underhandlats fram i Westfalen. Sverige fick en del områden i norra Tyskland, bl.a. Pommern och öarna utanför kusten. Efter aderton år i fält blev regementet hemförlovat. Vid mönstringen i Wismar den 17 oktober 1649 bestod den av 736 man. Hur många som dog i Trettioåriga kriget inom regementet vet man inte, men troligtvis rörde det sig om tusentals.

Från år 1620 blev allt fler från Österbotten utskrivna som ”båtsmän” i stället för knektar. Ändå fortsatte också utskrivningarna till infanteriregementet. Regementet deltog i både Karl X Gustavs krig och i Karl XI:s fälttåg. Det är svårt att säga exakt var de fanns. 

Det kunde finnas folk från Österbotten både i Sverige, eller som garnison i Riga. År 1674 bestämdes det att hela kustområdet, från Kristinestad till Uleåborg skulle läggas under Amiralitetet och leverera "båtsmän".

Hemförlovning

De hemförlovade soldaterna ställde till problem i hemlandet. Otaliga rättsprotokoll från mitten av 1600-talet vittnade om att soldaterna när de kom hem inte alltid kunde skilja mellan sitt eget land och fiendeland. 

Mord och slagsmål figurerar i rättsprotokollen. 1661 sändes i Vasa ett par rådmän till major Jöns Roderskiöld för att be honom förbjuda sina soldater att väsnas på gatorna.

Hos den tyskättade kaplanen Petter Jesenhausen hölls samma år ett soldatbröllop där Anders Eriksson Munk hade farit omkring med värjan i handen efter att han först själv slagits blodig.
Tidigare, året 1654, hade Munks kompani och ett annat kompani råkat i gräl med varandra under firandet av ett dop, med en död man som följd. Offret fick halsen avskuren.

 ©